God Jul

Tog en tur ner till shoppingcenter a la Triangelen. Killarna hade magknip och behovde lite meducin. Ingen ar samre an att dom kan sola och bada, men ingen vill ga langre fran toaletten an 20 meter. Sa vi haller oss hemma.

I shoppingcentret var det en mycket stillsam stamning och det var ingen som hetsade sig fram. Lugnt och fint. Men smockfullt.

Solen tittar pa Oliver och han blir brun. Solen tittar pa Johan och han blir... rosa.

Vi tog en tur och tittade pa pingvinerna som bodde dar dom skulle. Ingen bild pa dem annu. Lite krangligt med bilderna pa lanedatorn.

 Ibland undrar jag som sagt varfor jag aker ut pa slingriga vagar nar jag ar sa hojdradd. Eftersom jag korde sa kunde jag inte styra over fotograferandet. Annars hade jag tagit en bild fran hogsta punkten. Jag korde sa att det sved i ogonen, for man ville inte blinka nar det kom en nittiograderskurva pa bergssluttningen.

Sol i SA.

Solen sken i morse, och fortsatte med det resten av dagen. En finfin dag dar vi akte till en raddningscenter for utrotningshotade geparder. Centret delade ut gratis vakthundar at bonderna som tidigare skot geparder for att skydda sina djur. Valpar delades ut gratis, och aterlamnades nar dom var gamla och inte gjorde sitt jobb langre. Fragan ar vad som hander med dem da. For nagot hundpensionat for gamla vakthundar kunde man inte se. 

Pa granntomten lag raddningscentret for tilltufsade, misskotta faglar. Det var ett rehab, sa man slappte ut dom faglar som kunde klara sig sjalva igen. 

Nar vi tittat och klappat fardigt at vi en afrikansk buffe. Basta maltiden pa lange! Snabbt och riktigt gott. Riktigt, riktigt gott. Aven barnen at som om dom inte sett mat pa lange. Vilket dom inte hade i arlighetens namn. 

Var lilla vakthund var glad att se oss igen nar vi kom hem. Sa glad att hon bjod pa ett litet blad!

SA

Guildford - Gatwick 40 min, Gatwick Airport - Dubai 6.5 tim, 2 timmar i Dubai, Dubai - Cape Town 9.5.

Men nu är vi här. Fiiiiint! Det är en lang resa, men att flyga med Emirates gjorde det till en bra upplevelse, och alla var nöjda med individuella TV-skärmar. 1200 filmer på ena flyget, och 600 på det andra. Det höll oss sysselsatta.

Maten var uuunderbar!

Efter en lång natts sömn är vi utvilade, barnen har simmat i poolen och nu sitter vi på uteplatsen som är under tak och funderar på vad vi ska göra idag.

Något som går att göra när det regnar. Lustigt hur regnet förföljer oss. Semestern i Frankrike i somras. Där regnade det. I England regnar det alltid på oss. I Sydafrika regnar det i den varmaste, torraste arstiden. Vi kommer förmodligen att kunna få betalt av länder som har brist på regn.

I morgon åker vi och tittar på cheetas.

Tyvärr har vi inte räknat ut hur vi ska få in bilder i bloggen på lånedatorn.

Mot jul

Fick nu ett sms från EMIRATES. Just en reminder om att vi ska åka imorgon. Bra. För kanske hade vi glömt.

Filmen The Holiday är inte sann. Det finns ingen sanning i att man vill byta hus med någon på andra sidan jordklotet, resa dagen efter och tycka att det ok att lämna hemmet som det är.

Nu är det å andra sidan väldigt rent här, och jag ser fram emot att vi finner det som vi lämnat det... För det är så jädra ovanligt med dammsugade tak, skrymslen och vrår. Jag föreslår att dom boende t ex tappar något bakom soffan och upptäcker då hur rent det är även där. Just a suggestion.

Julafton kom lite tidigare i år eftersom barnen tyckte det var grymt orättvist att dom inte fick några julklappar. Först hade jag tänkt att det minsann räckte med en semester, men sen blev jag lite blödig och tyckte också att det var lite ledsamt. Så julklapparna fick barnen i lördags. Om än lite färre i år.

Leon fick äntligen sin flygsimulator, och har nu hunnit öva inför resan. Han har nämligen funderat över vad som händer om båda piloterna blir sjuka och inte kan styra längre. Ina och Oliver fick Nintendospel som vi klurigt räknade ut att dom kunde sysselsätta sig med i dom 15 timmarna ner till SA. Tyvärr har inte spelen  kommit med posten som vi räknat med, så det blir nog tyvärr så att vi får köpa andra spel på flygplatsen. Lite vinner man med Amazon, lite förlorar man. Dom visdomsorden låter allt bättre på engelska.

Sorry

En dag som många andra. Åkte till mataffären för att handla. Det gick rätt så fram tills dess att det var dax att betala. Jag kunde inte hitta mitt betalkort i fickan där det brukar ligga. Bara att åka hem. Varorna var packade så jag kunde gå direkt till informationen och betala där när jag kom tillbaka.

Damen i informationen säger - Sorry about that! när jag ska betala. Åh, det var nog mitt eget fel, sa jag. - No, I mean sorry for the shopping being so expensive. - Eighty six pounds.

Det är inte ofta affärerna ber om ursäkt för att dom tycker det är dyrt.

Dyrt blev det i vart fall när jag några timmar senare gick med Gråhunden till veterinären för att hon skurit sig i tassen. Lagom tajmat dagarna innan man ska ut och resa. Där kunde dom istället ha bett om ursäkt. Antibiotika och bandage för £94. På måndag går vi tillbaka och betalar lite mer.

När jag kom hem från mataffären hittade jag inte korten där heller, för dom låg i min fleece som jag haft på mig hela tiden. Ingen anledning för irritation...

Första Julskinkan

Känner mig som Jamie Oliver, eller möjligtvis Nigella Lawson.

Vid fyratiden öppnade jag ett paket kött. Frigående glad gris. Innan han kom ner i paketet. Under tiden som köttet fick rumstemperatur, tittade jag i skafferi och kylskåp för att se vad jag kunde ha för smaksättare till steken. En halv deciliter bitter marmelad längst ner i en burk blandades med ingefära, soya, salt och peppar. Det blir lagom juligt.

Hade jag kommit ihåg att anmäla barnen till skolans jullunch så hade jag inte behövt skicka med julmat imorgon. Eller behövt och behövt. Dom skulle också kunna äta Marmite Sandwiches, men jag tyckte det var synd så jag slänger ihop en liten jultallrik.

Köttet täckt i aluminiumfolie går alltså in i ugnen vid fyratiden på lägsta värme. Sen glömde jag bort det och kom inte ihåg köttet förrän jag satt klockan 19 på Ina och Leons skola för att titta på barnens julmusical. Den skulle vara färdig kl 20.15. Så jag satt där och hoppades att det inte skulle bli lite för länge i ugnen.

Det blev det så klart inte. Jag kommer hem från musical. Går direkt till ugnen, och tar ut köttet som är perfekt! Jag breder mig en skiva bröd, skär några rejäla skivor kött, med lika rejäla skivor tomat och känner mig så jädra nöjd. Precis så som Nigella ser ur när hon öppnar kylen mitt i natten.

Ingen bild varken på mig eller mackan. Där går gränsen för vad jag orkar.

Lite statistik

Först måste bara sägas att när man tittar i min sökordstatistik så visar det sig att man kommer raka vägen till min blogg om man söker på döbakad kaka, mjukisbyxor desperat och punktering. Det har inte bara en gjort.

Jag har aldrig provat att göra dajm förut. Det gjorde jag idag. I ett svagt ögonblick lovade jag en gråtande Oliver att vi kunde baka pepparkakshus, eller sockerslott. Barnen på skolan skulle ha julföreställning och Oliver ville nu inte vara med och sjunga för alla föräldrar. Det kan jag gott förstå. Så jag sa att vi kunde baka när vi kom hem igen. Han såg inte vidare munter ut på scenen, men han gjorde't. Ut och handla ingredienser. Jag är ingen vidare bakerska som bekant, så jag bläddrade lite i kokboken och hittade ett relativt lätt recept. Dajm.

Nu är Dajmen nästan slut. En timma efter färdiglagad. Julklapparna är också färdiga. Vi har ett litet fir på lördag. Så gick det med den beslutsamheten. Vi skulle ju inte ha både julklappar och Afrikaresa. Men så går det när man är svag. Svårt att inte ge en endaste liten klapp. I år ligger julklapparna synligt. Vi har kommit förbi jultomtestadiet. Lite synd. Men praktiskt. För då behöver man inte försöka gömma julklapparna på platser där barnen ändå garanterat hittar dem. Och man behöver inte heller tappa bort julklappar för att man inte riktigt minns var man lade dem, eftersom dom i regel inte går att lägga på samma ställe. I mars hittar man den sista.

Det här med att byta hus på semestern har både sina för och nackdelar. Fördelen är att det blir väldigt rent i huset. Nackdelen är att man blir så trött av allt städande att man kommer att sova hela semestern av utmattning. Och för att man gjort jul innan resan. Och för att Johan är inne på sin fjärde sjukvecka med lunginflammation.

Nu är det bara två föreställningar kvar för Oliver. För precis som förra året gör dom om samma föreställning så att föräldrarna kan välja vilken dag som passar dem bäst. Och för att alla inte får plats i den lilla gympasalen.

Det får bli sockerslott imorgon om han gör föreställningen.

Artighet

"Sitt ner när ni äter" säger jag till barnen, och tar själv ett bett i min smörgås innan jag tar min kopp kaffe från bänken i andra sidan av köket, och går till bordet. Det är inte lätt att göra allt rätt!

Det låter som om vårt kök är jättestort. Det är det inte. Men tillräckligt för att man måste resa sig från det lilla matbordet och släpa sig över till bänken där kaffemaskinen står.
Jag funderar just nu (igen) på hur och var vi vill bo. Här är fint, men vägen utanför är ett bekymmer och huset är inte vårt. Vad kan man tänka sig dra in på? Trädgård. Marken är dyrare än någon annanstans på jordklotet. Inte helt sant, men nästan. Jo, jag kan faktiskt tänka mig att ha en mindre trädgård för att få ett eget nytt hus. Bara en liten hake. Vi har inte dom 6-7 miljoner kronor som radhuset med den lilla täppan kostar... Så. Nog gnällt om den saken.

Jag måste förstå och tänka brittiskt. Jag är nog för svensk för att bli artig och undergiven. I skolan lär man barnen att vara artiga och inte "talk back". Man ska inte säga emot en lärare. Det är "rude"! Oj så fel vi gjort med våra barn. Vi har ju lärt dem argumentera för sin sak, och det dom tror på. Glöm det nu. Nu ska man lära sig artighet, eller vad man nu ska kalla det. 

Vi får försöka kalla det att vara smidig. Lära sig att le, och se ut som om man tycker det är bra. Det är svårt att lära barnen det när jag själv tycker det är svårt. Sen behöver jag ju inte alltid säga vad jag tycker i tid och otid. 

På skolan blev jag först inte insläppt för att se Ina utöva Judo. På kontoret som man först måste passera, hade dom inte tid, eftersom något barn hade kräkt någonstans i skolbyggnaden, och då kunde jag inte släppas in. Fullt förståligt... För jag måste följas av en personal ner till gympahallen. Inte för att jag inte hittar dom tio meterna till vänster, utan för att man inte kan ha folk springandes i korridorerna hur som helst.

Det måste vara jättejobbigt att vara så rädd för allt och alla. Och inte är det konsekvent heller. För rätt som det är har man föräldramöte, eller visningsdag. Och då kommer det ju hur många galningar som helst.

Men när jag har rört upp mig hela eftermiddagen över min förödmjukande upplevelse att inte bli insläppt, så svarade jag artigt till en mamma som frågade r u all right? - Yes, fine thank you! Hoppsan. Duktigt!

Hundvakt hittad.

Passning till hundarna hittad! Och inte blir det billigt heller!
Dom ska bo hos en liten familj på landet. Som sällskap får dom människor, en Pointer och en Russell. Det blir bra. Jag åker och presenterar oss i nästa vecka. Hemma-hos-boarding verkar vanligt här. Jag gissar att det är fler än jag som har problem med att hundarna inte kommer utanför sin bur med betonggolv mer än en gång om dagen, när dom är på vanligt hundpensionat.

Ibland undrar jag var vägskatten placeras. Vägarna är så skumpiga att jag varannan dag inte har fungerande blinkers bara för att själva glödlampan skakats ut ur sitt fäste. Men det gör mig glad att folk i sina bilar ideligen tackar när man väntar för att släppa förbi dem. Dom tackar även om det är lag på att stanna. Ehhh.

Avlusning

Den här veckan har jag avlusat hus, bil och hundar. Tvättat och gjort rent. Och så tvättat lite mer. Det värsta med giftet som man sprayar huset med, är att det inte bara tar död på lus, utan alla smådjur. Så det låg gråsuggor och spindlar lite här och var. Dom ville jag inte ha ihjäl, men det gick inte att välja. Även en blåmes strök med, men inte på grund av giftet utan på grund av Heather the jakthund. Den stackars blåmesen hade väl ramlat ner i skorstenen och kände väl en viss lycka när den kom ut i andra änden, bara för att hamna i gapet på en Greyhound som stod redo vid den öppna spisen.

Leon somnade på golvet klockan sju på kvällen, vaknade en timme senare och klagade över att någonting var jättevarmt. Det var han själv. Han hade 40° feber. En olycklig. Och en jättelycklig - Oliver. Han hade tappat sin första tand och kom nerspringande från övervåningen. Svårt att svänga mellan olika sinnesstämningar i samma sekund.

Solen skiner och det är höst. Det känns bekant. Förbereder för vår house swap i jul. Det är visseligen några veckor kvar, men man vill ju gärna lämna hemmet så att man inte ska behöva skämmas. Och så ska jag hitta passning till hundarna. Dom ska verkligen inte följa med! 

Många bollar i luften

Just nu är det inte mycket som går min väg. Den dåliga karman från hemresan från Sverige sitter i. Diamantbollen ska delas ut på måndag. Det är alltid lite nervöst dagarna det ska graveras eftersom det alltid är knappt med tid från det att man vet vem som ska få priset, tills dess att det delas ut. 

Den här gången strulade det. Det var pressad stämning i rummet (bland mig och hundarna) när filmen skulle sättas på för sandblästring. Pressat. Nervöst. Lite darriga händer. Det får inte bli fel. Då är det kört. Men då! En liten knackning på dörren. Precis vad jag behöver. Jehovas vittnen. Det kanske var ett tecken så här i efterhand. Nästa gång ber jag dem komma in, sätter på lite te, så kan vi gå igenom Bibeln. 

Nu är glaset på väg till Sverige.

Och så är lopporna tillbaka. 

Eooouuuuuuuuuu, KappAhl! (läses på skånska)

Det var fint att komma in på Triangelens köpcentrum, och jag blev glad över att se KappAhl. Första gången någonsin. 

Ina och Rudolf. Ina kunde tydligen rida.                                                                                                               

Jag hade nån slags idé om att förklara hur man reser med hundar mellan England och Sverige. Nu är jag inte lika säker längre på att jag är rätt person att tipsa eller informera. Men i stora drag så är det så här:

Om man har en hund som man älskar och gärna vill behålla i familjen när man flyttar till England så rabiesvaccinerar man den, väntar 120 dagar innan ett blodprov tas för att se att vaccinet verkat (där gjorde vi en miss, men det har vi glömt nu).

Om man har en hund som man tycker om rätt så mycket och vill att den ska hälsa på i Sverige när man semestrar så rabiesvaccinerar man den och följer inte Englands rekommendationer om att ta blodprovet efter 21 dagar utan ser till att vänta de 120 som Sverige vill.

För gör man inte det så kostar det £70 för ett extra blodprov. 

Allt det här slipper man för övrigt om man väntar med att resa till efter årskiftet för då tar man bort kravet om blodprovet. Man vaccinerar och reser efter ett par veckor.

Ska man från England till Sverige ska man behandla mot Dvärgbandmask högst tio dagar innan avresa.

Ska man från Sverige till England ska man behandla mot Dvärgbandmask och fästingar 24-48 timmar innan inresa till England.

Det ska väl inte vara så svårt?

Jaaaaaaa. Tänker jag tyst för mig själv i mitt huvud. Vi hade i alla fall tur med vädret. Men där tar det slut. För när vi kommer fram till färjan i Danmark efter tre och en halv timmas körning från Sverige så gäller inte behandlingen av mask och fästingar. Vi får inte komma med båten. Incheckning i landet England sker i Esbjerg, Danmark blir jag informerad. DFDS har alltså sina egna regler för införsel av djur.

Jag blir lite snurrig i huvudet av informationen. Men jag fick gärna prata med chefen. Han kanske kunde hjälpa oss att komma med nästa färja föreslår flickan med dom långa lösnaglarna som sitter i luckan. Hon rör inte en min. Inget i hennes ansikte tyder på någon förståelse. 

Färjan går alltså inte ett par timmar senare, utan ett par dagar senare. Det vill vi inte. Varför? Inte helt säker. Men vi vill inte sitta i Esbjerg i två dygn och sedan göra ett nytt besök hos veterinären, för att det vid det laget skulle ha överskridigt de 48 timmarna.

Jag får leta rätt på chefen inne i terminalen, och får sedan gå tillbaka till bilen och Johan för att informera om läget. Vi kan bli ombokade men inte avbokade. Inte en chans att man får några pengar tillbaka. Såvida man inte går tillbaka för fjärde gången till chefen och säger i sin trevligaste och mest inställsamma ton att nu hade vi diskuterat igenom alternativen, och kommit fram till att vi visst ville flytta resan två dygn framåt. Så det gjorde vi. Sedan styrde vi bilen mot Tyskland och Hamburg där vi bestämt oss för att stanna för natten. Det fick alltså bli en resa genom Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Biljetten till England med färjan avbokar man på nätet senast 24 timmar före avresa, och man får då 50% av biljettpriset tillbaka. 

Vi började köra klockan 14 på torsdagen, och var efter allt snurrande i Danmark nere i Hamburg kl 23. Då nämner jag inte det fula språket efter 45 min felkörning i Hamburg.

Trötta och utmattade kom vi fram till skyskrapan - hotellet. Parkering skulle finnas i garaget. Vi kör ner.  Ett väsande ljud hörs. Nä, inte riktigt väsande. Snarare ett skrapande, gnisslande ljud. Som ljudet av en garagelucka som skrapar mot en takbox. Jävlar! Takboxen! Den hade vi glömt bort. Vi har undvikit parkeringshus och annat en hel vecka för att vi hade en lånad takbox. 

Vi är inte fastkilade som tur är, men konstaterat att när vi kört egenom garageporten att vi inte kommer längre. Det är ca 20 cm till taket i garaget, och boxen måste av om vi ska kunna parkera bilen. Boxen måste av oavsett. Vi kommer ingenstans. Trötta barn. Trötta föräldrar. Trötta hundar, som för övrigt fått loppor. Vi får diskutera ersättning för den lånade boxen.

Garage ner för slänten till höger i bild. 

Klurade på lite olika alternativ innan vi bestämde oss för att lasta in all packningen från boxen in i bilen. Annars hade vi inte orkat få av den. Tillslut fick vi av box med fästen och allt. Bilen kunde parkeras.

Att sätta tillbaka boxen och lasta in packningen var inte kul det heller. Men det fick göras utanför hotellentrén till dom andra gästernas underhållning. Vid det här laget hade jag fått ett skrattanfall. Det var tydligen ICA-påsens fel, enligt Johan, att boxen inte gick att stänga. Under tiden som vi packar stirrar Heather på kaninerna som hoppar i buskarna vid bilen.

Belgien.

Frankrike.

Vi hade passande musik till bilkön - You've got to move it, move it.

02.30 var vi hemma. Då hade vi rest i ett och ett halvt dygn. Idag hade vi sovmorgon.

Rent och rakt

 

Noterat. Jag har noterat att i Sverige är det rent och rakt. Vi var hemma och hälsade på. Det gör mig vaksam. Inte att vi hälsade på, men att jag kommer på mig själv med att skriva hemma. Man kanske kan ha två hem? Men det kändes väldigt roligt att komma hem till byn. Man kände alla. Barnen kände sina kompisar väl, och det var inte en blygperiod först, utan leken fortsatte där den sist slutade. Så satt jag i Skumparp, drack kaffe och tittade på småfåglar genom köksfönstret. Enda skillnaden var att det var hos grannen, och inte mitt gamla hus. Och det är väl tur. För nog hade dom undrat.

Barnen sprang in och ut och allt var som det brukade. Rätt tilltalande.

 

Men jag ser att det är så rent och rakt. Också det tilltalande. Husen är raka, rena, stilrena. Och framför allt varma. Jag har visst hemlängtan. Men det blir nog bra med det. Det lär visst vara sunt med hemlängtan. Det kan också ändra sig när man återvänder till blåshålet i februari. På tal om blåst så var det det gjorde på ditresan. Att jag aldrig kan lära mig att man inte ska åka färja i nitton timmar i slutet av oktober.

Barnen kunde gå i sin gamla skola. Tack snälla lärare på Ängslättskolan som välkomnade barnen i sina gamla klasser!

Apple Crumble

Jag var så trött att jag bara var tvungen att ta ett bad. Leon hade jag lämnat på fäktningen, och han skulle inte hämtas förrän klockan åtta. Åtta en fredagkväll! Vem är pigg då?

Så att ta ett bad blir lite som att försöka återuppliva batterier som är slut i fjärrkontrollen. Första hjälpen. Eller om det är sista hjälpen. Man tar ett bad och känner att man orkar lite till. Precis som man tar ut batterierna ur fjärrkontrollen och sätter tillbaka dem, och så funkar de tio minuter till.

Men jag orkade inte klä mig i jeans igen, så jag hittade en acceptabel lösning. Mjukisbyxor, som annars är förbjudet att gå ut i, och pyjamas topp. Det syns inte om man har en jacka utanpå.
Kanske skulle jag ha tittat på i vilket skick mjukisbyxorna var innan jag tog dem på, hoppade in i bilen och köpte mjölk på macken/mataffären innan jag hämtade Leon. Jag såg ut som om jag rymt från en avd 13b. I sandaler och trekvarts mjukisbyxa med dom största knä man kan kan tänka sig.

När jag ser mig själv efter att ha gått ur bilen lovar jag högt så att jag själv hör, och kanske dom som parkerat brevid, att kasta byxorna imorgon. Det var jag och en hel bunt piffigt folk i butiken som har onödigt skarpt ljus.

Förra veckan kom Penny förbi med en hel kasse äpplen från hennes trädgård. Hon hade vägarna förbi och passade på att lämna in dem. Jag fick en känsla av att jag finns. Äpplekaka har börjat bakas och jag tror knappt mina öron när jag hör diskussionen om hur man bakar bästa apple crumble. En tävling är påbörjad och jag ligger bra till. Aldrig i livet att jag delar med mig av mitt recept!

Mjukisbyxa ligger i sopptunnan.

Kew

Jädrar vad jag kör! M25 here I come! Idag körde jag in till London - Kew Garden. Där var det fint. Inne på Kew alltså. Inte utanför. Det fanns ingen parkering.

Det fanns mycket blad och fröer att hitta. Och så fika förstås. Vi hade läst om ställningen bland trädtopparna. Spännande tills man minns att man har höjdskräck. Fy fabian vad högt det var! Så jag tittade inte ut över räcket. Det där vet jag inte varför jag skulle tycka var fint. Det låter liksom fint. Att gå bland trädkronorna. Men det ska jag säga, det var det inte!

Jag tog en bild nerifrån. Aldrig i livet att jag stannade till för att fotografera från dödens höjd.

Morfar och Oliver på väg mot fiket. Hela Londons befolkning hade bestämt sig för att sola och picknicka i parken. Tur att Kew är stort.

Finfin dag. 

Hit och dit

Idag har jag nog suttit i bilen mer än någonting annat. Hämtat och lämnat hit och dit hela dagen. Imorgon kör jag till Kew garden med pappa och något litet snällt barn. Ska se var man kan hitta ett sådant. Annars åker jag gärna utan. Hundar är väl inte att tänka på, så dom får ligga hemma och vila upp sig. 

Heather har förmodligen inget emot att vara hemma efter alla hennes veterinärbesök den här veckan. Enligt Jordgubbsverket i Sverige så gällde inte det blodtest som tagits efter rabiesvaccinationen, utan skulle tas om. Ja, jag är ju ingen rabiesvaccinsanalytiker men nog tänker jag att om antikropparna är i blodet vid det första testet, så är det väl det samma vid det andra. Men rätt ska vara rätt.Var så god Jordgubbsverket!

När vi nu ändå var hos veterinären passade jag på att fråga om Heathers dåliga tänder. Lång story short. Dom fick komma ut. Inte alla. Men åtta bissingar fram. Nu kan hon inte vissla längre.

Så har jag inte valt den närmaste veterinären av någon anledning, så det blir en vacker körning bland kullar och får. Ut på landsbygden. Och varje gång jag tar den turen blir jag lika lycklig över dom små ulltussarna som ligger i hundratals lite här och var utspritt i hagarna längs vägarna. Där ligger dom och njuter tills deras dagar är färdigräknade.

Ikväll hade vi härligt, långgrillad lammstek i ingefära och vitlök till kvällsmat. På den har jag ingen bild. Varken före eller efter.

God morgon!

Jaa... Hon verkar ju fullständigt normal som står där i morgondaggen och fotograferar sin egen pyjamas. Som hon har på sig.

Och det är väl tur. Annars hade det väl varit mer oroväckande.

Men det är alltid lika härligt att vara hundägare. Hundar vill kissa på morgonen oavsett veckodag. Så det är bara att rulla ur den varma sängen och gå ner och släppa ut hundarna. Har man inhägnat så borde man kunna släppa dem utan att följa med ut, men har man räv som bestämt sig för att deras genomfart är vår tomt så hjälper inte det höga staketet, eftersom det är hålor lite här o var under staketet.

Genom några små hålor kommer inte Heather ut, men det gör Felix. Nu är det inte på landet i Skåne vi bor, utan har lite mer trafik runt om. Felix går alltså inte ut själv längre. Så varje morgon samma sak. Jag står på gräsmattan och stirrar på Felix, så han inte får för sig att gå upp i skogen där det är flest hålor. Felix stirrar tillbaka.

Bloggarinnor

Bloggarinnorna träffades igen. Det var jätteroligt. Jag gjorde visst en googlesökning på svenska familjer i England för ett år sedan. Och så kom franziengland.blogspot.com upp. Så träffades vi för andra gången i Beaconsfield.

Är det inte lustigt ändå. Två Ladies från Motala. Bodde senare i Skåne, tog en sväng genom Danmark,  på lite olika ärenden. Och träffades sedan utanför London med vars tre barn.

Det var allt en skrattsam eftermiddag!

Cupcakes

Vi säger så här... Vi överlevde. Men vi gör inte om det. Inte med 13 flickor. Fast endel tyckte att det var jättekul. Dom flesta tyckte att det var kul. Och att göra en cupcake tyckte alla var kul. Jag visade dem hur jag gjort larven. Det funkade. Men det var ett gäng mycket glada tjejer som inte alla var så vana att göra smått av "lera".

Lustigt nog hängde en mamma kvar i kalasstarten. Det visade sig att hon var cupcaketillverkare vid sidan om sitt dagjobb. Jo, hon bakade till bröllop och andra fester. Ingen press, ingen press. 

Imorgon börjar en härlig lugn vecka utan allt för mycket måsten. 

O!

- O, säger jag högt för mig själv när jag hittar en låda kaffe från Nespresso. Ja, jag hittar den ju liksom inte bara sådär, utan någon har försökt leverera när jag inte var hemma och lämnat ett meddelande i brevinkastet att ett paket finns på "a safe place".

- O! Det paketet ville jag gärna ha. Även om jag inte visste att vi beställt. Och O, vad jag behövde det. För nu är det mycket som händer igen. Man märker aldrig när det kommer en lugn period. Eller det gör man ju visst. Men uppskattar den inte tillräckligt.

Nu droppar/rinner det vatten på mer än ett ställe i huset. Ringer Homeserve. Det ska fortfarande vara dom vi tar kontakt med när något händer. Dom är bara inte så bra på att dyka upp när dom sagt att dom ska dyka upp. Vi är inte bästa vänner om man säger så.

Hantverkaren som fixade första läckan för den här veckan kom vid midnatt. Han var färdig strax före 01.00, och hittade en läcka till som han inte kunde fixa, utan nu kommer nästa hantverkare. När det är färdigt är det dax att tänka på barnkalas. Cup cakes. Det har man här. Lagom kladdig aktivitet med 15 små barn.

I torsdags hade vi världens utflykt. Three English ladies skulle till IKEA! Nåja, en dansk, en svensk och en från Liverpool. Det låter mer som en Bellmanhistoria än något annat. Inte riktigt någon som kvalade. Men herrans roligt. Aldrig har jag varit så sprallig inför en Ikeatur. Men den här resan fick planeras in i minsta detalj eftersom vi skulle köra till Southhampton under tiden barnen var i skolan, och till Southhampton tar det en timma och femton minuter. Hurry, hurry! Jag har inte varit på Ikea sedan vi flyttade för drygt ett år sedan. Det blev en oerhört fnissig resa.

Vimplar uppe. Bordet dekorerat. Sugarpaste färgat. Nu kan dom komma. Fast ännu hellre imorgon klockan 14. Nu ska jag sova.

Punktering

Åh, så nöjd jag känner mig när jag kvällen innan tagit fram ett bröd ur frysen eftersom det bara fanns en skalk kvar. Vuxet.

Men så verkar det ändå som om att det man vinner i tid på att ta fram ett bröd, snart äts upp av att bilen har punktering på grund av en skruv som sitter i däcket. Den upptäcktes visserligen igår, men då skulle vi ha picnic för Ina som fyllde år. Så vi valde att snabbt fylla på lite luft i däcket som nu börjat sacka, och åka vidare till parken och låtsas som inget, äta potatissallad, vitlöksbröd med mera.

Medan vissa lade på kalorier, försökte vissa (rätt många) göra av med kalorier. Där satt vi med folk som sprang lite här och var.

Imorse var Olivers kommentar - Det ser liksom ut som om hela bilen lutar. Jodå. Det tycker jag också. Passar dock inte in i min plan för dagen. Imorgon har vi 14 gäster på luch och imponerande födelsedagstårta. Hur den ska bli imponerande vet jag inte riktigt. Men jag har köpt verktyg så att det finns förutsättning för imponering.

Måste bara fixa punkteringen så att man kommer ifrån huset. Vi ska nämligen klämma in ett gymnastikpass mellan 10.30-12.00 imorgon. Gäster kommer klockan 13.00. I det fallet får jag ingen fin känsla av väl planerat. Men så är det. Vissa saker slinker emellan.

Ringer verstadskillen som pratar obegriplig engelska?. Vi har faktiskt valt en annan verkstad eftersom vi aldrig förstår vad han säger. Men med en skruv i däcket kör jag inte onödigt långt.

Jag ringer honom och säger så mycket som möjligt själv för att jag förhoppningsvis bara ska få ett Yes som svar. Det får jag inte. Jag förstå verkligen inte vad han säger, och beslutar mig för att trycka i luft här hemma och sen köra till verkstan. Eller trycka var inte rätta ordet. Pumpa. Pumpa med fotpumpen. Det tar tid. Och gör ont i benen. Behöver inte gå till gymmet idag.

Bilen fixad. Nu homous, potatissallad, tårta och en del annat.

Wish me luck!