Det låter som om vårt kök är jättestort. Det är det inte. Men tillräckligt för att man måste resa sig från det lilla matbordet och släpa sig över till bänken där kaffemaskinen står.
Jag funderar just nu (igen) på hur och var vi vill bo. Här är fint, men vägen utanför är ett bekymmer och huset är inte vårt. Vad kan man tänka sig dra in på? Trädgård. Marken är dyrare än någon annanstans på jordklotet. Inte helt sant, men nästan. Jo, jag kan faktiskt tänka mig att ha en mindre trädgård för att få ett eget nytt hus. Bara en liten hake. Vi har inte dom 6-7 miljoner kronor som radhuset med den lilla täppan kostar... Så. Nog gnällt om den saken.
Jag måste förstå och tänka brittiskt. Jag är nog för svensk för att bli artig och undergiven. I skolan lär man barnen att vara artiga och inte "talk back". Man ska inte säga emot en lärare. Det är "rude"! Oj så fel vi gjort med våra barn. Vi har ju lärt dem argumentera för sin sak, och det dom tror på. Glöm det nu. Nu ska man lära sig artighet, eller vad man nu ska kalla det.
Vi får försöka kalla det att vara smidig. Lära sig att le, och se ut som om man tycker det är bra. Det är svårt att lära barnen det när jag själv tycker det är svårt. Sen behöver jag ju inte alltid säga vad jag tycker i tid och otid.
På skolan blev jag först inte insläppt för att se Ina utöva Judo. På kontoret som man först måste passera, hade dom inte tid, eftersom något barn hade kräkt någonstans i skolbyggnaden, och då kunde jag inte släppas in. Fullt förståligt... För jag måste följas av en personal ner till gympahallen. Inte för att jag inte hittar dom tio meterna till vänster, utan för att man inte kan ha folk springandes i korridorerna hur som helst.
Det måste vara jättejobbigt att vara så rädd för allt och alla. Och inte är det konsekvent heller. För rätt som det är har man föräldramöte, eller visningsdag. Och då kommer det ju hur många galningar som helst.
Men när jag har rört upp mig hela eftermiddagen över min förödmjukande upplevelse att inte bli insläppt, så svarade jag artigt till en mamma som frågade r u all right? - Yes, fine thank you! Hoppsan. Duktigt!
Intressant att läsa!
SvaraRaderaSjälv kan jag komma på mig med att säga till barnen: "Sitt försiktigt!" t.ex när man cyklar eller så...
Men oj vilken skillnad det där med skolan. Här är det ju hur öppet som helst överallt och, typ, alltid. Vad säger de när du berättar om det? De måste tro att vi är galna.
Mvh
/Patrik
PS. Vickan hälsar!
Patrik - "Sitt försiktigt"... Den var rolig. Vad betyder det egentligen?
SvaraRaderaVi försöker att säga så mycket om hur vi har det i Sverige. Jag känner alltid hur det kan uppfattas som kritik. Vilket det kanske är... Men jag tycker samtidigt att det finns en bra sida med att inte föräldrar är i skolan. Men det är en längre diskussion.
Hälsa Vickan!
Vi försöker att INTE säga... skulle det ju vara...
SvaraRaderaJa, här kom det refererade inlägget du nämnde på fb!! Känner så igen mig!! Även i det du skriver om att man inte säger för mycket om det som är bra hemma, för att det lätt kan tas som kritik.... Tycker också den här "lyda"-inställningen de har till barn är urjobbig, känns som om vi jobbat igenom det i Sverige för att få en annan sorts ömsesidig respekt och så blir det en väldigt gammaldags omodern känsla när man konfronteras med detta utomlands. Vissa saker är lätt att bita ihop om, men annat vill man bara skrika ut för att magkänslan säger att det är SÅ fel!
SvaraRaderaIngrid - Ibland kommer skrikkänslan. Snart gör jag det. Skriker så att det hörs!
SvaraRaderaOk, jag lyssnar om det hörs ända hit :) . Då kommer jag och kramar om dig för att dela din frustration och så kan vi skrika lite ihop innan vi myser med en kopp te i soffan istället :) .
SvaraRadera