Snart Jul (tack o lov)

Jag tyckte det var bättre att lägga presenterna direkt under granen i år, eftersom barnen ändå letar reda på dem, och jag alltid glömmer bort en present som sedan hittas i maj. Det har haft sina nackdelar att presenterna ligger därunder och retas. Man blir så vansinnigt sugen att öppna. Speciellt för det minsta barnet. Han håller upp ett litet finger, som betyder 'en'. Bara öppna en liten present. Och så lägger han huvudet på sned, gör en lite sorglig min och säger 'en'. Det lilla fingret och det lite sorgliga ansiktet kan dyka upp lite när som helst. Väldigt ansträngande.
Funderade på om man kunde ändra lite i kalendern så barnen (mest han med det lilla fingret) trodde att det var en dag mer än vad det egentligen var, och på så sätt skulle bli glatt överraskade när jag den 23/12 sa 'nu är det julafton'. Ska se om det går att fixa till nästa år.

Under tiden vi väntat har vi bakat pepparkakshus, och knäck som sitter fast i pappret. Fint att bjuda på och försöka förklara att i Sverige brukade vi ta av så mycket papper som gick, och eventuellt spotta ut det som var kvar på kolan. Det blev en mysig promenad med mycket spottande.
Nu jädrar är det inte lång tid kvar. Vi plågas och njuter av jullovet, tittar på svenska julkalendern, och går i pyjamas för det mesta. Idag undrar jag om det ens var lönt att ta på sig vanliga kläder. Kanske tyckte han i kassan att det var det...

Granen

Det regnade lite, men inte tillräckligt för att avskräcka oss från att handla julgran. Det regnade däremot tillräckligt för att skapa största geggamojan någonsin. Hade man fel skor så var man illa ute. Om man ville se lite cool ut och därför tog sina basketkängor te.x.

Inne i tältet kunde man köpa bacon baps, eller halloumi baps. Bara bacon och bröd. Bara halloumi och bröd. Det smakade bra.
Och så valde vi vår gran i "skogen", pratade lite med renarna, och åkte sedan hem. Utan ett endaste tingeltangel.  

Däremot undrar jag om man inte skulle skaffa lite höns. Det ser alltid så inspirerande ut när man ser lite höns i en gård. Frågan är bara vem som ska passa dem när man reser bort i två veckor...

Huvudsaken att man gör något. Även om det bara är att hålla i snöret. Man kommer i alla fall inte bort.