måndag 7 februari 2011

Mot verkstan

-Drack du inget vatten idag, Leon? sa jag när lunchlådan packades upp. Flaskan var fortfarande full med vatten.
-Nä, för jag var i öknen.
-Jaha...


Idag var mitt huvudmål att ta den repade bilen, min alltså, till den rekommenderade verkstaden. Det är alltså SOS International som blir dom reder ut det hela nu när vi har svenskförsäkrade bilar i utlandet. Fast det går väl sisådär.

Deras första rekommendation var att vi tog bilen till Nordirland. Jag ringde tillbaks och sa att det var lite väl långt att köra.

-Jasså? sa damen.
-Ja, det skulle väl ta en vecka för oss att köra dit, sa jag. Fast det var väl en smula överdrivet.
-Jasså? sa damen igen.

Och så fick jag förklara att vi var i England strax utanför London och att Nordirland är ett annat land.

-Jamen da far jag finne ett anet sted, sa damen.

Så det gjorde hon efter en tid. Jag borde ha anat oråd.

Jag fick en annan adress som jag skulle ta mig till. Efter att ha kört omkring i ca en timme insåg jag att jag nog inte skulle hitta stället. Jag ringde SOS som ligger i Danmark och bad dem kolla upp verkstaden. De ringer upp snarast. Om det i ordboken står vad snarast betyder så skulle jag vilja göra en justering. Snarast betyder att det inte är någon mening med att sitta kvar vid ödehuset som jag vid det laget räknat ut måste vara verkstaden de menar. Total tidförlust på den turen blev två timmar.

Efter en och en halv timme ringer de och talar om att jag nu ska till en annan stad. Verkstaden hade visst flyttat. Nämen jasså?

Under tiden som jag väntade på samtal gick jag en promenad med Heather. Jag åkte upp till Greyhoundstallet för att låna en annan hund att ta med. Det här kunde kanske vara dagen som jag släppte Heather lös. Hon hade inte fått någon frukost och om jag hade korv med mig så kunde jag öva lite inkallning.




Jag och hundarna gick iväg. Jag tänkte att någon gång måste jag ju prova att ha henne lös. Så jag släppte henne. Hon försvann. Korven gjorde ingen nytta. Jag och Mickhunden fick leta i 20 minuter innan vi såg en liten prick långt bort på fältet. Då är 20 minuter lång tid. Mick försökte kalla in henne, och efter en stunds funderande, från Heathers sida, började hon driva sakta mot oss. Sedan ändrade hon sig och försvann igen. Så höll det på i 20 min eller mer. Gud! Vilken frustrerande promenad. Till slut hade vi tutat i visselpipan och hundskallat henne så länge att hon väl mest kom emot oss för att hon fick ont i öronen. Men det var aldrig så att hon egentligen kom fram till mig. Jag fick fånga henne. Utmattad. Jag alltså.

Ny körning till verkstaden i Woking  på eftermiddagen, 20+20+20 min.
Det var min dag det. 

9 kommentarer:

  1. Å man blir rädd när de bara försvinner iväg...har provat att släppa Whahey han bara försvann..han kommer på inkallning inomhus men INTE utomhus.

    SvaraRadera
  2. Ajajdå! Antar att hon springer fortfort den där långbenta typen. Ibland vill man ha ett elkoppel :)

    SvaraRadera
  3. Ja, det utsätter jag mig inte för igen. Hon får bli en koppelhund. Jag får släppa henne på inhängnat område. Eventuellt skulle ett elkoppel vara ett alternativ.

    SvaraRadera
  4. Tacka vet jag en JR som man kan stoppa i fickan, poodle är inte så dumt heller.Har du köpt Heather på öppet köp?

    SvaraRadera
  5. Lagligt och lagligt. Här gör man som man vill verkar det som. Just don't tell enyone.

    Ja, jag tänkte på hur duktig Felix är på inkallning. Honom gillar jag!

    SvaraRadera
  6. Usch, jag förstår att det inte var roligt, men kan ändå inte låta bli att skratta. Förlåt. TUR att Heather kom tillbaka till slut!
    Matlådor! Vår Johan har åtskilliga gånger senaste två veckorna kommit hem med en tom chipspåse i väskan, trots att jag INTE skickat med någon sådan.... Han byter mina nyttigare Jättenkex eller Digestivekex (de känns i alla fall nyttigare) mot en kompis chips. Mina förmaningar har inte gjort verkan och inte är han smart nog att slänga chipspåsen så jag slipper se den heller, ha ha.

    SvaraRadera
  7. franziengland,
    Kul och Smart byte! Det kanske är ett eftertraktat med Digestivekex. Vi har jättemycket diskussioner om det där med chips till lunch. Egentligen tror jag väl att de där små chipskornen varken gör till eller från i hälsosynpunkt. Men en ganska trist vana att skaffa sig.

    SvaraRadera
  8. Jag håller helt med dig! Vår son är smal som ett streck, så jag tror inte heller att chips rent fetma-aktigt är ett problem, utan det är det där med de goda vanorna. Alla vet väl hur mycket lättare det är att lägga sig till med dåliga vanor än att göra sig av med dem, så de goda vanor man kan få med till barnen känns ju bra...

    SvaraRadera