lördag 29 oktober 2011

Eooouuuuuuuuuu, KappAhl! (läses på skånska)


Det var fint att komma in på Triangelens köpcentrum, och jag blev glad över att se KappAhl. Första gången någonsin. 


Ina och Rudolf. Ina kunde tydligen rida.                                                                                                               

Jag hade nån slags idé om att förklara hur man reser med hundar mellan England och Sverige. Nu är jag inte lika säker längre på att jag är rätt person att tipsa eller informera. Men i stora drag så är det så här:

Om man har en hund som man älskar och gärna vill behålla i familjen när man flyttar till England så rabiesvaccinerar man den, väntar 120 dagar innan ett blodprov tas för att se att vaccinet verkat (där gjorde vi en miss, men det har vi glömt nu).

Om man har en hund som man tycker om rätt så mycket och vill att den ska hälsa på i Sverige när man semestrar så rabiesvaccinerar man den och följer inte Englands rekommendationer om att ta blodprovet efter 21 dagar utan ser till att vänta de 120 som Sverige vill.

För gör man inte det så kostar det £70 för ett extra blodprov. 

Allt det här slipper man för övrigt om man väntar med att resa till efter årskiftet för då tar man bort kravet om blodprovet. Man vaccinerar och reser efter ett par veckor.

Ska man från England till Sverige ska man behandla mot Dvärgbandmask högst tio dagar innan avresa.

Ska man från Sverige till England ska man behandla mot Dvärgbandmask och fästingar 24-48 timmar innan inresa till England.

Det ska väl inte vara så svårt?

Jaaaaaaa. Tänker jag tyst för mig själv i mitt huvud. Vi hade i alla fall tur med vädret. Men där tar det slut. För när vi kommer fram till färjan i Danmark efter tre och en halv timmas körning från Sverige så gäller inte behandlingen av mask och fästingar. Vi får inte komma med båten. Incheckning i landet England sker i Esbjerg, Danmark blir jag informerad. DFDS har alltså sina egna regler för införsel av djur.

Jag blir lite snurrig i huvudet av informationen. Men jag fick gärna prata med chefen. Han kanske kunde hjälpa oss att komma med nästa färja föreslår flickan med dom långa lösnaglarna som sitter i luckan. Hon rör inte en min. Inget i hennes ansikte tyder på någon förståelse. 

Färjan går alltså inte ett par timmar senare, utan ett par dagar senare. Det vill vi inte. Varför? Inte helt säker. Men vi vill inte sitta i Esbjerg i två dygn och sedan göra ett nytt besök hos veterinären, för att det vid det laget skulle ha överskridigt de 48 timmarna.

Jag får leta rätt på chefen inne i terminalen, och får sedan gå tillbaka till bilen och Johan för att informera om läget. Vi kan bli ombokade men inte avbokade. Inte en chans att man får några pengar tillbaka. Såvida man inte går tillbaka för fjärde gången till chefen och säger i sin trevligaste och mest inställsamma ton att nu hade vi diskuterat igenom alternativen, och kommit fram till att vi visst ville flytta resan två dygn framåt. Så det gjorde vi. Sedan styrde vi bilen mot Tyskland och Hamburg där vi bestämt oss för att stanna för natten. Det fick alltså bli en resa genom Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Biljetten till England med färjan avbokar man på nätet senast 24 timmar före avresa, och man får då 50% av biljettpriset tillbaka. 

Vi började köra klockan 14 på torsdagen, och var efter allt snurrande i Danmark nere i Hamburg kl 23. Då nämner jag inte det fula språket efter 45 min felkörning i Hamburg.

Trötta och utmattade kom vi fram till skyskrapan - hotellet. Parkering skulle finnas i garaget. Vi kör ner.  Ett väsande ljud hörs. Nä, inte riktigt väsande. Snarare ett skrapande, gnisslande ljud. Som ljudet av en garagelucka som skrapar mot en takbox. Jävlar! Takboxen! Den hade vi glömt bort. Vi har undvikit parkeringshus och annat en hel vecka för att vi hade en lånad takbox. 

Vi är inte fastkilade som tur är, men konstaterat att när vi kört egenom garageporten att vi inte kommer längre. Det är ca 20 cm till taket i garaget, och boxen måste av om vi ska kunna parkera bilen. Boxen måste av oavsett. Vi kommer ingenstans. Trötta barn. Trötta föräldrar. Trötta hundar, som för övrigt fått loppor. Vi får diskutera ersättning för den lånade boxen.




Garage ner för slänten till höger i bild. 

Klurade på lite olika alternativ innan vi bestämde oss för att lasta in all packningen från boxen in i bilen. Annars hade vi inte orkat få av den. Tillslut fick vi av box med fästen och allt. Bilen kunde parkeras.



Att sätta tillbaka boxen och lasta in packningen var inte kul det heller. Men det fick göras utanför hotellentrén till dom andra gästernas underhållning. Vid det här laget hade jag fått ett skrattanfall. Det var tydligen ICA-påsens fel, enligt Johan, att boxen inte gick att stänga. Under tiden som vi packar stirrar Heather på kaninerna som hoppar i buskarna vid bilen.

Belgien.


Frankrike.

Vi hade passande musik till bilkön - You've got to move it, move it.


02.30 var vi hemma. Då hade vi rest i ett och ett halvt dygn. Idag hade vi sovmorgon.



onsdag 26 oktober 2011

Rent och rakt


Noterat. Jag har noterat att i Sverige är det rent och rakt. Vi var hemma och hälsade på. Det gör mig vaksam. Inte att vi hälsade på, men att jag kommer på mig själv med att skriva hemma. Man kanske kan ha två hem? Men det kändes väldigt roligt att komma hem till byn. Man kände alla. Barnen kände sina kompisar väl, och det var inte en blygperiod först, utan leken fortsatte där den sist slutade. Så satt jag i Skumparp, drack kaffe och tittade på småfåglar genom köksfönstret. Enda skillnaden var att det var hos grannen, och inte mitt gamla hus. Och det är väl tur. För nog hade dom undrat.

Barnen sprang in och ut och allt var som det brukade. Rätt tilltalande.




Men jag ser att det är så rent och rakt. Också det tilltalande. Husen är raka, rena, stilrena. Och framför allt varma. Jag har visst hemlängtan. Men det blir nog bra med det. Det lär visst vara sunt med hemlängtan. Det kan också ändra sig när man återvänder till blåshålet i februari. På tal om blåst så var det det gjorde på ditresan. Att jag aldrig kan lära mig att man inte ska åka färja i nitton timmar i slutet av oktober.

Barnen kunde gå i sin gamla skola. Tack snälla lärare på Ängslättskolan som välkomnade barnen i sina gamla klasser!

lördag 8 oktober 2011

Apple Crumble

Jag var så trött att jag bara var tvungen att ta ett bad. Leon hade jag lämnat på fäktningen, och han skulle inte hämtas förrän klockan åtta. Åtta en fredagkväll! Vem är pigg då?

Så att ta ett bad blir lite som att försöka återuppliva batterier som är slut i fjärrkontrollen. Första hjälpen. Eller om det är sista hjälpen. Man tar ett bad och känner att man orkar lite till. Precis som man tar ut batterierna ur fjärrkontrollen och sätter tillbaka dem, och så funkar de tio minuter till.

Men jag orkade inte klä mig i jeans igen, så jag hittade en acceptabel lösning. Mjukisbyxor, som annars är förbjudet att gå ut i, och pyjamas topp. Det syns inte om man har en jacka utanpå.
Kanske skulle jag ha tittat på i vilket skick mjukisbyxorna var innan jag tog dem på, hoppade in i bilen och köpte mjölk på macken/mataffären innan jag hämtade Leon. Jag såg ut som om jag rymt från en avd 13b. I sandaler och trekvarts mjukisbyxa med dom största knä man kan kan tänka sig.

När jag ser mig själv efter att ha gått ur bilen lovar jag högt så att jag själv hör, och kanske dom som parkerat brevid, att kasta byxorna imorgon. Det var jag och en hel bunt piffigt folk i butiken som har onödigt skarpt ljus.


Förra veckan kom Penny förbi med en hel kasse äpplen från hennes trädgård. Hon hade vägarna förbi och passade på att lämna in dem. Jag fick en känsla av att jag finns. Äpplekaka har börjat bakas och jag tror knappt mina öron när jag hör diskussionen om hur man bakar bästa apple crumble. En tävling är påbörjad och jag ligger bra till. Aldrig i livet att jag delar med mig av mitt recept!



Mjukisbyxa ligger i sopptunnan.

söndag 2 oktober 2011

Kew

Jädrar vad jag kör! M25 here I come! Idag körde jag in till London - Kew Garden. Där var det fint. Inne på Kew alltså. Inte utanför. Det fanns ingen parkering.


Det fanns mycket blad och fröer att hitta. Och så fika förstås. Vi hade läst om ställningen bland trädtopparna. Spännande tills man minns att man har höjdskräck. Fy fabian vad högt det var! Så jag tittade inte ut över räcket. Det där vet jag inte varför jag skulle tycka var fint. Det låter liksom fint. Att gå bland trädkronorna. Men det ska jag säga, det var det inte!


Jag tog en bild nerifrån. Aldrig i livet att jag stannade till för att fotografera från dödens höjd.


Morfar och Oliver på väg mot fiket. Hela Londons befolkning hade bestämt sig för att sola och picknicka i parken. Tur att Kew är stort.


Finfin dag. 





lördag 1 oktober 2011

Hit och dit


Idag har jag nog suttit i bilen mer än någonting annat. Hämtat och lämnat hit och dit hela dagen. Imorgon kör jag till Kew garden med pappa och något litet snällt barn. Ska se var man kan hitta ett sådant. Annars åker jag gärna utan. Hundar är väl inte att tänka på, så dom får ligga hemma och vila upp sig. 

Heather har förmodligen inget emot att vara hemma efter alla hennes veterinärbesök den här veckan. Enligt Jordgubbsverket i Sverige så gällde inte det blodtest som tagits efter rabiesvaccinationen, utan skulle tas om. Ja, jag är ju ingen rabiesvaccinsanalytiker men nog tänker jag att om antikropparna är i blodet vid det första testet, så är det väl det samma vid det andra. Men rätt ska vara rätt.Var så god Jordgubbsverket!

När vi nu ändå var hos veterinären passade jag på att fråga om Heathers dåliga tänder. Lång story short. Dom fick komma ut. Inte alla. Men åtta bissingar fram. Nu kan hon inte vissla längre.

Så har jag inte valt den närmaste veterinären av någon anledning, så det blir en vacker körning bland kullar och får. Ut på landsbygden. Och varje gång jag tar den turen blir jag lika lycklig över dom små ulltussarna som ligger i hundratals lite här och var utspritt i hagarna längs vägarna. Där ligger dom och njuter tills deras dagar är färdigräknade.

Ikväll hade vi härligt, långgrillad lammstek i ingefära och vitlök till kvällsmat. På den har jag ingen bild. Varken före eller efter.

God morgon!



Jaa... Hon verkar ju fullständigt normal som står där i morgondaggen och fotograferar sin egen pyjamas. Som hon har på sig.

Och det är väl tur. Annars hade det väl varit mer oroväckande.

Men det är alltid lika härligt att vara hundägare. Hundar vill kissa på morgonen oavsett veckodag. Så det är bara att rulla ur den varma sängen och gå ner och släppa ut hundarna. Har man inhägnat så borde man kunna släppa dem utan att följa med ut, men har man räv som bestämt sig för att deras genomfart är vår tomt så hjälper inte det höga staketet, eftersom det är hålor lite här o var under staketet.

Genom några små hålor kommer inte Heather ut, men det gör Felix. Nu är det inte på landet i Skåne vi bor, utan har lite mer trafik runt om. Felix går alltså inte ut själv längre. Så varje morgon samma sak. Jag står på gräsmattan och stirrar på Felix, så han inte får för sig att gå upp i skogen där det är flest hålor. Felix stirrar tillbaka.