Fler hundar

Ett nytt år och ett nytt hus. Men först firas jul md släkten och vi hinner med ett par rundor till puben. Men inte utan att vi gått en lång promenad. Och för vissa var promenaden på juldagen längre än andra. Särskilt för dom som bara var 4 år. Vi hade tänkt gå in och få något att dricka eftersom det förmodligen skulle vara fullbokat, men vi lyckades få ett bord i baren och plötsligt satt vi där med våra gummistövlar bland alla finklädda och åt julmiddag.

I baren får man har gummistövlar och hundar. Våra hundar låg i bilen. Man riktigt ser hur två små råtthundar passar in i vår familj!

Fast innan vi kom så långt som till själva julfirandet så hade vi blivit inbjudna till våra grannar på en Christmas drink. Jag ville gärna också hälsa på Auntie J, i Petworth så jag tänkte klämma in en tur dit innan klockan 19. 

Hade det inte varit för att jag på tillbakavägen hittade ännu en hund så hade 45-minutersresan gått på 45 minuter. Det är väl märkligt vad jag ska hitta hundar hela tiden! Den här lilla raringen sprang omkring lite hur som helst i mörkret och rätt som det var gick den framför bilen. Jag stannade för att se vart den tagit vägen och när jag öppnade bildörren så hade hunden gått runt bakifrån och hoppade entusiastiskt in utan att jag hann förstå vad som hänt. Jaha. Jaha, igen. Ännu en hund. Den stank! Och jag hade inte tid.

Jag fick tag i ägaren som undrade om jag kunde köra hem hunden till henne. Det kunde jag verkligen inte! Jag kunde möta henne på den plats jag hittade till. Hon kom dit. En äldre dam med käpp. Jag sa att hennes hund luktade lite. - Oh, that's because he has been with the piggies!

- Naughty dog, sa damen och försvann.

Post

-Varför äter vi bara smörgåsar hela tiden, skriker Oliver där han står på huvudet i sängen.

Härom dagen kom brevbäraren gående i ösregnet med vår post på armen. Eftersom jag var på väg ut med bilen "vevade" jag ner rutan och sträckte ut min arm för att ta emot posten. Det har blivit papier mache förklarade han och räckte mig posten varav ett julkort saknade kuvert på ena sidan. Det hade löst upp sig. -Fast det här förstår jag inte, sa jag. Förra veckan hade jag bett den andra brevbäraren att inte vika vår post. Om det inte behövdes. Så lite sur var jag kanske redan innan. Fast nu hade brevbäraren fått nog. Han började vifta med armarna och mena att han var kall, blöt och han frös, och han inte kunde hålla posten torr när det regnade. Jag valde att bemöta det utbrottet med -Oh!

Så skicka inga fina julkort till oss. Inte om det verkar som det regnar den dag som kortet ska delas ut. Skicka heller inga julkort som är större än 17cm, för dom kommer att vikas. Skicka inga julkort som är mindre för att dom kommer också att vikas om dom delas ut samtidigt med ett brev som är mer än 17cm, för då kommer hela rasket vikas. Smått som stort.

God Jul på er!

Black Heath, December

Konsert

Ibland (läs ofta) vill jag så gärna värma upp mig med ett bad, och har då något litet barn badat så tar jag deras vatten. För det finns inte mer. Inte på fem, sex timmar i alla fall. Fast det slår aldrig fel. Det är för kallt. Och när man väl ligger i så gäller det att bestämma sig för om det är bättre att ligga kvar och småfrysa, eller om man ska gå upp och det i så fall blir fryskallt.

Igår kom Ina hem med Pad Thai - en tygelefant från Thailand. Miss N köpte honom där och tog honom med till England. Nu turas barnen i klassen om att ta hem honom och skriva dagbok om hans upplevelser. Det blir ett utmärkt tillfälle för den som vill läsa dagboken att få reda på hur dom andra familjerna lever. Vissa äter på stor hamburgerkedja oftare än andra, så här gäller att fylla Pad Thais dagar med fantastiska upplevelser och ekologisk, näringsriktig mat med högt fiberinnehåll. Han har hittills klätt julgranen med lampor, och varit på rockkonsert där han fick ha öronproppar.

I måndags kom det upp en skylt på vår husuthyrningskylt som sa att huset nu var uthyrt. Jag hade nog förväntat mig att någon skulle meddela oss. På ett annat sätt. 

Ett smörgåsbord

Ekorren utan svans matar vi extra mycket

Gissa maten

Vad är det vi äter? Sa barnen. Gissa sa jag.

-Beef?
-Chicken?
-Pork?

-Nä, men det är fågel.

-Robin?
-Svan?
-Black bird?

Kan den flyga? Nja, sa jag. Man ser den sällan flyga...

-Påfågel?
-Eagle? (lite osäker på grundkunskaperna här)
-Struts?
-And?

Vad gör den? Ja, det vet jag inte riktigt, sa jag.
Ah! Turkey...

Med tanke på att skivorna var cirka 15 centimeter stora så ställer jag mig lite undrande till Rödhaken.

Dom lyckliga vinnarna sitter och mumsar chokladmuffins framför sina klasskamrater. Efter varje termin räknas poängen, house points, och vinnarna får en treat. Jag är lite osäker, eller i ärlighetens namn inte alls osäker utan bara provocerad. Skulle vilja säga att jag är osäker på om kakätande framför kamrater får någon att må bättre eller jobba hårdare. Kanske är man ett barn som jobbar sitt bästa och aldrig tillhör det av dom fyra lagen som kan vinna? Kanske är den typen av belöning något man trodde på förr? Förr flera hundra år sedan!
På tal om artighet. Är det inte rätt oartigt att sitta och äta kakor framför någon som inte får?

Det verkar som om vi har många saker. Det kanske verkar så, och så är det nog. Jag funderade lite när vi fått flyttfirmans anbud om det fanns något vi kunde göra oss av med. Jag lyfte på kuddarna som låg på stolen och tänkte att kanske den här..? Oroande nog var jag inte helt övertygad.

Ordning och reda

"If you can't get your hand out from your pockets your mum shall have to sew them up"

Jaha. Obehagligt. Men så skrattar vi lite. Barnen och jag. För vi är gäster i det här landet. Och man kan inte tycka till om allt som sägs och görs. Fast nog undrar vi lite varför händerna inte får vara i fickorna.

Nya huset ska gå i vitt, vitt och en aningens svart. 

Dear tooth fairy

Det var i alla fall ett artigt brev, men £3 per tand är lite för mycket för tooth fairyn. Han fick 50p for the effort utöver det pundet. Han var på urdåligt humör när han såg resultatet i morse. Och inget brev hade hon lämnat för att förklara sig! Uselt!

Påbörjad flyttstädning

Så var det dags att lämna vårt fina hus. Vi har visningar och jag städar och plockar undan som om det vore min egen husförsäljning. Men sedan är det väldigt skönt att gå omkring i sitt välstädade hem.

Jag vet inte hur många skitiga hem jag tittat på som varit till försäljning. Man har en helt annan inställning till hur man visar upp sina hem här. Ja, vad vet jag? Mitt hem kanske kan vara blankare, men det ligger inte tandkrämstuber och badlakan lite här och var. Husen säljs kanske ändå. Dom kanske inte behöver städa. Det är kanske bara jag som tror.

Nåja. Nu är det någorlunda undanplockat. Gud nåde den som tar fram en endaste pryl. Nobody moves, nobody gets hurt...

Jo, jag skulle nog kunna trivas i det här hemmet. 

Julkort

Man kunde ha köpt julklappspapper och en del pengar gick till skolan. Jättefina var dom. Vi köpte inga.  Sponsrade Ikea istället. Däremot har jag beställt julkort som Ina och Oliver ritat. £1 går till skolan när man beställer 8kort för £5. Nu ska vi bara komma ihåg att skaffa frimärken utöver att skriva dem.

Imorgon ska vi till vårt nya hus och titta. Vi har bara varit där den gången vi gick på visning och samma dag lade bud. Imorgon ska vi titta på lite möbler som dom inte behöver och kanske vi vill ta över. Vi har knappt plats med dom möbler vi har, så jag tvivlar på att vi kommer ta något av deras. 

När man säljer hus i England säljer man inte inredningen, dvs vitvaror, väggfast armatur, kranar och heltäckningsmattor. Vår heltäckningsmatta kostade £400. Vi tackade nej till den. Det kunde dom få ta med sig. Nu gör dom inte det som tur är.

Grattis!

Idag var det grattis till Johan. Presenter på morgonen. Till och med gråhunden reste sig från soffan och gick upp för trappan (fast går gör hon inte, mer som tre språng) och grattade. Festligt med presentpapper. När det var färdiggrattat var det snabba ryck och få iväg barnen till skolan. En vanlig, och två i pyjamas i utbyte mot ett £1 var. Ville man spendera ytterligare pengar så gick det bra att köpa hembakade kakor efter skolan. Allt för Children in need.

I affären finns det julsoppåsar. Kände mig frestad!

På kaffeet var det dammigt i hörnen men det rättfärdigades med att det var en antique warehouse och sålde fantastiskt god mat. Och så växte det ett fikonträd i restaurangen som var ett växthus. Efter flera timmar i butiker åkte vi hem och städade som galningar för att vårt hem skulle visas från sin finaste sida på visningen klockan 16.15. Alltså fick barnen och Johan åka ut och hundarna gå ut i bilen och jag stannade hemma i det harmoniska hemmet som alltid doftar nyponros, och såg avslappnad och casual ut.

-Jag trodde det var Johan, sa Olli när han av misstag följt efter en Asiatisk dam på väg hem från födelsedagsmiddagen. Äntligen fick vi provat Jamie's Italian restaurang. Den ligger mitt i stan, och vi har nog alltid tänkt att vi testar en dag... Så det gjorde vi idag. 

Ofta får restauranger ett hyfsat betyg av mig när man snabbt får beställa av någon som verkar närvarande. Maten kommer fort och sedan händer något. Eller inget. Varför det sedan ska ta så lång tid att får dessertmenyn vet jag inte. Servitören skämtade lite och sa att det skulle dröja lite. Han skulle duka av först. Det skulle han inte ha gjort. Skämtat alltså. För det var inget skämt. Fem minuter efter att han dukat av har det fortfarande inte kommit någon dessertmeny. Vi ber om notan istället. Ja, jag vet inte hur lång tid det ska ta. Men att vänta på menyn tycker jag verkar onödigt.

Så först gick det bra, och sen inte så bra. För en inre diskussion med Jamie själv.

Förresten så var maten god och barnen åt massor. 

Höst

Idag sken solen för första gången på länge och vi passade snabbt på att sopa bort löven i trädgården, börja ta isär studsmattan, gå finpromenad och ta lite scones på handelsträdgården. Det är först svårt att få ut barnen och sedan lika svårt att få hem dem.

Jag tror vi skulle kunna välja en ny promenadslinga varje dag och ändå skulle dom aldrig ta slut. Jo, nån gång gör dom väl det, men vi behöver aldrig åka så långt för att hitta nya stigar. Och med mitt minne så har jag ändå glömt stigen vi gick på för två månader sedan. 

Avslutar dagen med att ta på träskorna som står utomhus och märker när jag stoppar i foten på vänster sko att en snigel hunnit före. Då får man ta ut foten igen. Lite snabbt.

Hus

Jag vaknar på morgonen och försöker komma på vad det var. Hmm. Vi ska göra något..? Vi ska någonstans..? Nä. Det verkar inte vara något sån't. Nä, just det. Vi åkte och tittade på ett hus igår. Lade ett bud, och fick budet accepterat. Just det. Vi köpte ett hus. Att man inte kommer på det direkt?

Fast nu var det ett tag sedan och vi har nu 3 månader senare skrivit kontrakt.
För först måste man hitta ett hus, och det verkade vi ha gjort. Tack och lov var det ett hus som var 'chain free' - alltså en säljare som inte måste hitta ett hus att flytta till. Hela den här kedjeidén är enormt skrämmande. För har man väl gett sig in i husköpareländet, så verkar det svårt att komma ur om man inte har riktigt mycket is i magen.

Under tiden vi väntar så regnar det

Så här går det till:

1. Först hittar man ett hus man har råd med.

2. Man lägger ett skriftligt bud efter ha blivit godkänd av mäklarens finansiella rådgivare.

3. Budet accepteras.

4 Sedan händer inget.

5. Fortfarande händer inget, och man skriver definitivt inget kontrakt.

6. Man går till banken igen och säger att det nu finns ett fysiskt hus man vill köpa. Innan har man fått ett muntligt lånelöfte.

7. Lånecertifikat kommer och man är igång. Tror man.

8. Man hittar själv advokater som man betalar stora pengar. Osäker på vad de gör förutom att skicka papper till säljarens advokat.

9. Banken har fortfarande inte gett det riktiga huslånet, utan ska själva göra en besiktning på huset innan dom bestämmer sig helt. Vi betalar.

10. Besiktning kommer och går. Köparen får inte vara med. HAHAHAHAAA!

11. Ca 8 veckor efter att vi så kallat köpte ett hus har vi fortfarande inte skrivit under på något köpeavtal. Och då går det snabbt! BLIMEY! Som vi säger här. Men allt är som det ska...

När veckorna gick och vi fortfarande inte hörde av varken mäklare eller advokater bestämde jag mig för att ringa mäklaren och fråga hur det gick.

Han svarade med "they are still very keen".
Eh, WHAT? sa jag.
Eh, sa han.
WHAT DO YOU MEAN??? Vi har lagt ett bud och dom har accepterat och var inte i någon kedja. Så vad F..N menade han. Besiktning var betald och allt var färdigt.
-Ah, oh... Deras hus verkar det inte ha blivit något med, meddelar mäklaren.

Men då var jag redan fly förbannad och hade gapat färdigt i telefonen över hur oseriösa dom var som mäklare, så nu visste jag inte vad jag skulle säga och dom fick fortsätta eventuell diskussion med min husband.

Och tur var väl det för nästa dag fick husbanden föreslå till mäklaren att vi inte ville flytta in samma dag som vi skrev kontrakt, utan bara skriva så att vi kunde säga upp vår hyresbostad eftersom det var två månaders uppsägningstid.

Ah, sa mäklaren. What a great idea!

Pucko! Mäklaren alltså.

Nu är vi dock väldigt glada över vårt nya projekt! Och flyttat har vi gjort förr så det vet vi lite vad det innebär...

Men först firar vi jul med släkten, så här ska pyntas, sys julstrumpor och bakas. Sen packar vi för att flytta in i nya huset den 4 januari. Fem månader efter att vi fått budet accepterat.

...mycket...

Ps. Johan påpekar att det är ungefär hundra punkter jag inte tog upp, men det blir ett tråkigt inlägg. Som om det här var kul...

Kalas - Hotel Transylvania

Kalas är kul! Ina har fyllt tio och det blev biokalas som avslutades hemma hos oss med lite mat.

Eftersom dom såg Hotel Transylvania så kunde jag inte låta bli att fortsätta på samma tema hemma. 

Plättar med sylt, svenska köttbullar och korv. Som Engelskt inslag fanns Jelly och salt&vinägerchips med på bordet. Jelly måste vara den märkligaste föda någonsin. Chipsen vänjer man sig lätt vid...

Vad jag aldrig förstår är varför man städar innan ett kalas. Det är ju det som gör att man blir trött. Ungarna är mest bara gulliga.

Glada barn och trötta föräldrar (vi) tackade för sig tidigare än vanligt på lördagkvällen.