När tredje ljuset brinner så har vi kommit hem från vår första återresa. Jag gjorde som jag brukar. Jag impulsreste. Barnen har sedan vi flyttade frågat när dom kunde hälsa på i sin gamla skola. Sen. Senare. Inte nu. Men nu var det jullov om två veckor och det såg inte ut som om vi skulle kunna hålla vad vi lovat. Om man inte åkte på torsdag, så att dom kunde gå i sin gamla skola på fredagen, och leka med kompisarna i byn på lördagen. Hem kunde man åka på söndag morgon. Torsdag - söndag. Det är snabbt men det går.
Vi kom till flygplatsen klockan sju på morgonen. 08.40 skulle flyget gå. Det gick klockan 17.00. På tio timmar hinner man fint med att spela ett parti Monopol.
Och så hinner man tvätta händerna jättenoga på toaletterna som är helautomatiserade.
Och så fanns det gott om tid att kolla spegelbilden. Det som i vanliga fall aldrig hinns med.
Att vara tillbaka i Skumparp var minst sagt en udda känsla. Vi kommer alltid att sakna våra vänner, men klippning av dikeskanter och vägföreningsmöten ligger inte på min lista av saker jag vill fylla mitt liv med.
Det har varit jättefina år vi haft, och en fantastisk miljö för barnen att leka i. Men att vara tillbaka i Skumparp kan lite jämföras med när man för jättejättelänge sedan hade en pojkvän man gjort slut med, men efter ett tag träffade och tänkte att undrande varför det tog slut? Det dröjde inte länge innan kom ihåg varför.
Så var det med Skumparp nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar