Jaa. Var börjar man. Jag hade helst velat skriva om min penséplantering i fina strutiga korgar som jag hängt upp för att det ska se välkomnande och inbjudande ut. Och lite effekt måste det ha gjort för att när jag i måndags åkte iväg till min mormor och var borta i några timmar så kom en eller flera personer som gärna ville in i vårat hus. När jag kom tilbaka från besöket på kusten så var en fönsterruta sönderslagen i dörren på framsidan. Någon hade hoppats på att dom kunde låsa upp från insidan, men si det gick inte. Dom har väl då försökt att sparka sig in. Så dörren var ordentligt skadad, men dom skulle inte komma in den vägen. Superduperlås på insidan för övrigt. Sedan hade dom också varit på baksidan för att bända upp dörrar och fönster, men inte lyckats. Dörren på baksidan stod öppen med en glipa, men låset höll fortfarande dörren stängd så att ingen hade kommit in. Så. Tur för oss. Fast läskigt.
Jag är ändå lite förundrad över hur min hjärna funkar, för när jag stod där i hallen, lite skärrad, med fyra poliser, så slår mig tanken att jag skulle vilja ta en bild till bloggen. Men jag frågar dem inte. Jag tar heller ingen bild utan att fråga. Ingen bild då alltså. Tyvärr. För jag ska säga dig LJ, att om du sett dom tre kvinnliga poliserna så hade du packat väskan och sökt ett jobb här! I den ordningen också.
När jag kom hem och såg att fönstret var sönderslaget, så gick jag till grannen två hus bort och hon hjälpte till med att ringa polisen. Himla massa kontakt med polisen sedan jag flyttade hit i juli. Förra gången jag ringde var dagen innan Saaben kom hit. Då hade en tjej blivit stående utanför vårt hus sedan hennes pojkvän blivit sur och dragit i handbromsen. Han var nog lite mer än sur förstås... Det var alltså inte han som körde. Så han drog i handbromsen och tog sedan hennes bilnycklar och sprang iväg. En himla massa skrikande, svärande och tutande från andra bilar som tyckte det var ett dåligt ställe att parkera på. En man var dock väldigt hjälpsam. Han hade sett killen med bilnycklarna och erbjöd sig att go get him, men vi tackade och sa att polisen nog kunde ta hand om det. Så jag ringde polisen för andra gången. Första gången räknas väl knappt, för det var då Jack Russell Sadie dök upp. Hur som helst.
Under tiden som vi väntade på att polisen skulle komma så gick vi tillsammans bort mot vårt hus. Polisen dök upp, och kollade igenom huset. Ingen verkade ha varit inne, och inget var stulet. Grannen kom på att det kanske var värt att kolla in i närmaste grannens hus. Det hus som sitter ihop med vårt. Hon sprang dit och upptäckte att bakdörren stod öppen. Dom hade alltså lyckats ta sig in där.
Hela eftermiddagen och kvällen gick till uppröjning av glas och polisundersökning. Helt otroligt hur mycket glasbitar det kan bli från en så liten ruta! Under tiden som jag sopade glas så satt våra barn, och närmaste grannens barn inne hos den granne som jag ringt polisen ifrån. Så hennes egna två barn och fem till, alla i skoluniform, satt i vardagsrummet och åt chokladsnacks, drack Ribena och tittade på film.
Johan och jag fick lämna fingeravtryck eftersom det fanns fingeravtryck på glaset. Det skulle kunna vara mina. Jag hade fått veta att det inte skulle bli någon crime scene investigation eftersom ingen varit inne i huset. Men fingeravtryckstjejen kom ändå. Så det var riktigt riktigt spännande. Lagom spännande att försöka sova sen. Jag låg på soffan med telefonen brevid mig. Ifall någon skulle komma tillbaka.
Annat nytt är väl att vi hade tänkt skaffa larm. Nu ringer jag dem. Och just det. Välkommen Ida! Nu har det hänt, och kommer inte hända igen. För som engelsmännen säger, This never ever very seldom happens here! So there you go. And here you come.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar