A bit cheesed off!

Jaa. Var börjar man. Jag hade helst velat skriva om min penséplantering i fina strutiga korgar som jag hängt upp för att det ska se välkomnande och inbjudande ut. Och lite effekt måste det ha gjort för att när jag i måndags åkte iväg till min mormor och var borta i några timmar så kom en eller flera personer som gärna ville in i vårat hus. När jag kom tilbaka från besöket på kusten så var en fönsterruta sönderslagen i dörren på framsidan. Någon hade hoppats på att dom kunde låsa upp från insidan, men si det gick inte. Dom har väl då försökt att sparka sig in. Så dörren var ordentligt skadad, men dom skulle inte komma in den vägen. Superduperlås på insidan för övrigt. Sedan hade dom också varit på baksidan för att bända upp dörrar och fönster, men inte lyckats. Dörren på baksidan stod öppen med en glipa, men låset höll fortfarande dörren stängd så att ingen hade kommit in. Så. Tur för oss. Fast läskigt.

Jag är ändå lite förundrad över hur min hjärna funkar, för när jag stod där i hallen, lite skärrad, med fyra poliser, så slår mig tanken att jag skulle vilja ta en bild till bloggen. Men jag frågar dem inte. Jag tar heller ingen bild utan att fråga. Ingen bild då alltså. Tyvärr. För jag ska säga dig LJ, att om du sett dom tre kvinnliga poliserna så hade du packat väskan och sökt ett jobb här! I den ordningen också.

När jag kom hem och såg att fönstret var sönderslaget, så gick jag till grannen två hus bort och hon hjälpte till med att ringa polisen. Himla massa kontakt med polisen sedan jag flyttade hit i juli. Förra gången jag ringde var dagen innan Saaben kom hit. Då hade en tjej blivit stående utanför vårt hus sedan hennes pojkvän blivit sur och dragit i handbromsen. Han var nog lite mer än sur förstås... Det var alltså inte han som körde. Så han drog i handbromsen och tog sedan hennes bilnycklar och sprang iväg. En himla massa skrikande, svärande och tutande från andra bilar som tyckte det var ett dåligt ställe att parkera på. En man var dock väldigt hjälpsam. Han hade sett killen med bilnycklarna och erbjöd sig att go get him, men vi tackade och sa att polisen nog kunde ta hand om det. Så jag ringde polisen för andra gången. Första gången räknas väl knappt, för det var då Jack Russell Sadie dök upp. Hur som helst.

Under tiden som vi väntade på att polisen skulle komma så gick vi tillsammans bort mot vårt hus. Polisen dök upp, och kollade igenom huset. Ingen verkade ha varit inne, och inget var stulet. Grannen kom på att det kanske var värt att kolla in i närmaste grannens hus. Det hus som sitter ihop med vårt. Hon sprang dit och upptäckte att bakdörren stod öppen. Dom hade alltså lyckats ta sig in där.

Hela eftermiddagen och kvällen gick till uppröjning av glas och polisundersökning. Helt otroligt hur mycket glasbitar det kan bli från en så liten ruta! Under tiden som jag sopade glas så satt våra barn, och närmaste grannens barn inne hos den granne som jag ringt polisen ifrån. Så hennes egna två barn och fem till, alla i skoluniform, satt i vardagsrummet och åt chokladsnacks, drack Ribena och tittade på film.

Johan och jag fick lämna fingeravtryck eftersom det fanns fingeravtryck på glaset. Det skulle kunna vara mina. Jag hade fått veta att det inte skulle bli någon crime scene investigation eftersom ingen varit inne i huset. Men fingeravtryckstjejen kom ändå. Så det var riktigt riktigt spännande. Lagom spännande att försöka sova sen. Jag låg på soffan med telefonen brevid mig. Ifall någon skulle komma tillbaka.

Annat nytt är väl att vi hade tänkt skaffa larm. Nu ringer jag dem. Och just det. Välkommen Ida! Nu har det hänt, och kommer inte hända igen. För som engelsmännen säger, This never ever very seldom happens here! So there you go. And here you come.

Och idag hände det! Jag pratade med min fisk, Lola. Jag blev lite förvånad när jag hörde min röst fråga om hon mådde bättre. Oroande. Fast hon mådde bättre. Det syntes. Och hon sa det.

Förra veckan köpte jag ett litet 24 liters akvarium eftersom vi hade varit tvungna att ge bort våra fiskar i Sverige. Vi skulle egentligen ha använt vårt lilla akvarium som vi så försiktigt transporterade över hit, men det är nu trasigt efter en regnvattensamlarlek. Så jag köpte ett nytt som är pyttelitet.  Där bor nu Charlie och Lola, som är fjärilciklider. Vi hälsar dem välkomna till familjen. Och när vattnet fått stå och bli fiskvatten om några dagar så kan dom bli fler. Vattnet här är inte riktigt samma som i Sverige. Jag vet att man egentligen behöver alla möjliga medel i vattnet för att fiskarna ska få bästa start i resten av sitt liv, men det har jag aldrig brytt mig om innan. Här däremot är det inget tvekan om att dom dör om man inte preparerar vattnet för akvariefisk. Det får mig att fundera en extra gång på vad vårt vatten i kranen innehåller.

Sen är det här min dagbok. Som ni får läsa. Så det kommer inte nödvändigtvis fortsätta bli en lustig blogg, utan den kommer också att fyllas med tråk som råkar vara i mitt liv. Som t. ex att jag köpte en kudde härom dan. När jag lade kudden och hans kompis som ser likadan ut på soffan, så kunde man se att dom hittat hem. Till och med Johan kunde se det fastän han inte sa det. Man kunde se det på hans ögon.

Föräldramöte

På skolans vägg...

Idag har jag varit på första föräldramötet. Det finns tre klasser i årskurs tre, som är den Ina går i. Så lärarna i klasserna hade samlat alla föräldrar till ett gemensamt möte, och dom hade två punkter att ta upp. Nummer ett var ordning och uppförande. Nummer två var läxläsning. Och så fanns det faktiskt en punkt till och det var att vi föräldrar såg till att punkt ett och två följdes. Mötet klarades av på 25 min och ingen hade några frågor. Ingen berättade om just sitt barns behov. Ingen tog upp frågan om socker var tillåtet. I och med att vi flyttade har vi nu vunnit flera timmar till våra liv.

Gissa gradantalet

Kombinationen av mig som är lite av en anarkistbagare och ugnen som saknar markeringar för antalet grader är inte den bästa av kombinationer. Men det verkar som om det lyckades. Ingen är mer förvånad än jag, och möjligtvis Johan. När jag öppnar en kokbok så försöker jag verkligen läsa vad som står. Men ganska snart börjar bokstäverna snurra omkring på bladet och jag undrar om jag inte på fullaste allvar har någon form av receptdyslexi. Jag kan i alla fall läsa vilka ingredienser som ska vara med och det lyckas jag för det mesta med. Sen att de ska i vid ett visst tillfälle tycker jag är svårare. Så allt går i regel i samtidigt. Funkade rätt bra den här gången eftersom det var torrjäst. 

Jag bakar på samma sätt som jag lever mitt liv, alltså med inställningen att det nog inte är så petigt. Så det där med att väga ingredienserna eller mäta så särskilt noggrant är definitivt inte min cup of tea som vi säger här.

Med start den 6 september

Först och främst måste jag bara säga att det gick jättebra för barnen med att börja engelska skolan. Min mamma blev inkallad ett par dagar innan eftersom jag insåg att jag inte skulle kunna följa med på två olika skolor samtidigt. Johan hade semester som han trodde skulle räcka till första skoldagen, men så blev det inte. Så Supernanny dök up. Mamma alltså. Och hon kommer nog att behöva stanna eftersom jag inte har lärt mig att knyta slipsarna.

Alla tre hade lunchlådor med sig. Kul att prova något nytt när tillfälle ges. Och efter en vecka känner jag att det räcker för min del. Nästa vecka blir det hot dinners till Oliver och förmodligen Ina. Hot dinner är alltså lagad mat vid lunchtid. Lunch är smörgåsmat vid samma tid. Så när jag går in till kontoret och säger att jag vill betala för lunch så förstår dom iiiingentiiing! Leon får vi se hur vi gör med. Han trivs bra med lunchlådan, medan Ina upptäckt att man får Jelly till efterrätt när man äter skollunchen.

Jag har varit med Olli under lunchtimmen och passat på att hjälpa dom stackare som har plastförpackningar att öppna - En dricka med sugrör i plast, en bit ost i plastförpackning som är gjord för barn, ett yoghurtrör i plast, ett chokladkex i plast och en liten påse chips. Jag kommer inte räkna upp allt som finns i barnens lunchlådor men Sainsburys har hela avdelningar med olika förpackningar som är till för lunchlådorna. Mina barn sticker alltså ut pga sina matlådor. Jag gör dem visserligen smörgåsar men på brunt bröd och till det morotstavar, gurkstavar, köttbullar och yoghurt. Och så dricker dom vatten till och inte saft. Inte jättekonstigt, men tillräckligt.

Oliver har en helt underbar fröken som heter Miss Fry. Hon skulle lika gärna kunna undervisa döva barn eftersom hon har ett kroppspråk som visar det hon säger med ord. Alla dagar börjar likadant med att barnen går in i klassrummet och ritar i sin bok tills alla kommit. Det brukar bli ca 10 min. Frökens första ord första dagen i skolan var:

-I can see that everybody is working really good. Let's see if I can spot the one who has done the best drawing...!

Hoppsan, tänkte jag. Får man säga så? Är inte alla lika bra? Här tävlar man om vem som är bäst från dag ett. Å andra sidan talas det hela tiden om att man bara ska göra sitt bästa, och inte bry sig om vad någon annan gör. Det delas hela tiden ut klistermärken till barnen när dom gjort något bra,  t. ex satt sig fort på mattan när dom ska samlas. Oliver kommer att behöva en flyttlåda till sina klistermärken eftersom han sparar dem.

Jag ska se om det går att ändra på ett par av de regler som finns. På Olivers skola har barnen en jättestor gräsmatta på gården. Men den får man inte leka på när det regnar, har regnat, eller kanske kommer att regna. För då är den blöt. Och barnen blir alltså blöta om fötterna eftersom dom inte har gummistövlar utan bara skor. Hur kan det vara så i The Land of Rain? Så fortet som är ute på gräsmattan går inte att leka i dom dagar gräset är blött. Vilket alltså inte är så sällan. Kvar blir asfaltgården. Det kryper i mig.... Jag kanske får göra som grannen föreslog – öppna en P.o.P-butik och sälja vettiga utomhuskläder. Men det finns inte någon plats i skolan för alla dessa kläder så jag kanske får bygga ut skolan också.

Ina har en lärarinna som är ung smal och rödhårig. Hon verkar också bra. Hon har en framtoning som påminner om drottninen som lät halshugga en stor del av Englands befolkning i Black Adder. En pojke pratade när han inte skulle, och då såg man hur hon långsamt sträckte på halsen och knep ihop ögonen när hon spände ögonen i honom. Jag vet inte vad hon sa, men det kunde lika gärna ha varit att om han inte var tyst så skulle han ha fått sitt huvud chopped off. Det blir nog bra.

Leons lärare, Mr Davis verkar också bra. Jag vet inte så mycket om honom mer än att är från Wales och helt omöjlig att förstå. Men tydligen inte ett problem för Leon som verkar mycket nöjd. Dom börjar läsa franska nästa vecka. Det kan kanske bli tungt med två nya språk?


Ina och Leon har fyllt år den här veckan och då var det roligt att bjuda hit mina engelska släktingar - mina två morbröder med familjer och min mormor, för att äta tårta. Mamma var ju redan här och Johans föräldrar var på väg genom Europa med vår bil, och skulle komma fram tidig fredageftermiddag. Det skulle bli trevligt att samla så många av släktingarna på ett ställe. Ja, jag vet det är inte en jättestor samling, men vi har aldrig lyckats med någon större skara eftersom alla är så utspridda. Det gick inte den här gången heller eftersom Johan ringde från jobbet för att säga att bilen slutat fungera utanför Dover. Så nu var Johans föräldrar strandade på motorvägen. Det i sig gjorde väl inte att vi inte samlades, men plötsligt blev det inte tid eller ork att inhandla och hålla kalas. Eftermiddagen gick till att försöka ordna bogsering till Lars-Gösta och Berit och i ärlighetens namn så hade det varit en rätt så tung vecka med inskolning av barnen.

Så vi fortsätter med att ha en bil och jag skjutsar och hämtar Johan vid tågstationen morgon och kväll.
Så det var den här veckans händelser. Är det någon som tror att det kommer bli lite lugnare?

Och så bara lite fler inköp.

Nu går alla bara och väntar på att skolan ska börja. Inte minst jag. Vi har haft sommarlov tillräckligt. Verkligen. Här börjar skolan först på måndag den 6 september. Så våra barn har haft världens längsta sommarlov. Och det märks nu. Dom är trötta på att åka ut på utflykt, och trötta på varandras sällskap. Så dom kommer att vara angelägna att lära sig språket så att bekantskapskretsen kan utökas.

Idag åkte vi till Leon och Inas skola för att handla dom delar av skoluniformen som har skolans logga på. Och så hoppades vi få träffa lite lärare. När vi kom dit för att presentera oss, så kände dom på kontoret inte till oss och vi fanns inte att hitta på några listor..... Eeehh....  Det var för att vi inte fyllt i Deras ansökningsblanketter. -Yes, we like to do our own admissions! Sa damen i luckan som fortfarande försökte hitta oss i deras papper. Hon kände kanske på sig hur jobbigt det här skulle kunna bli med tanke på den person hon hade framför sig. Alltså mig. -But no problem, no problem. There are spaces in both classes. -Oh, good, sa jag och tänkte på mitt tidigare löfte om att hålla låg profil. Vilket fö har gått ganska bra hittills. Så jag andades in genom näsan och ut genom munnen och satte på ett litet leende. Hade ju varit lagom kul att säga till barnen att det här nu förresten inte var deras skola, och att vi nu skulle hitta andra skolor, två dagar innan skolstart. Men det blev så bra, så bra. Vi blev runtvisade och fick köpa kläder för tusen kronor. Fyra tröjor, två t-shirts, två par shorts och två slipsar. Tröjorna är 100% acrylic så de kommer att vara varma och gosiga i höst.