Frustration och elände

Grejen med det här bloggandet är ju att det inte är helt ärligt. Det måste man ju förstå. För vem vill väl skylta med frustration och osämja? Emellanåt är ju livet rätt kaotiskt. På riktigt. Men det är det ju oavsett geografiskt läge. Fast vi har ju blivit rätt tokiga på röran och alla papper som ska fyllas i. Allt som ska kommas ihåg, registreras och anmälas.

Vi var glada härom dagen när vi hade fått plats på skola till barnen. Fast sedan visar det sig att vi har fått plats till Oliver, Ina och förmodligen Leon. Jaha!? Då skulle vi tydligen ta kontakt med skolan själva och kontrollera att det fanns en plats till honom. Men skolan är ju stängd! Ska vi vänta till september med att få veta? Så jag fick åka upp till skolan för att se om jag kunde hitta någon. Jag rycker i dörren och en kille från sommaraktiviteterna öppnar. Han jobbar inte på skolan annars, men går med på att hitta någon som jobbar på skolan. Till och med vaktmästaren går bra för min del.

Olli har fått nog. Han vill inte mer och ska tydligen klättra på väggarna i engelska diciplinskolan. Leon har nu också en plats. Men det var inte på grund av hans brors, systers eller hans eget uppförande.

Jag önskar att grannen kunde ha lite skrikigare barn. Dom hörs över huvud taget inte alls. Förutom när dom plonkar Bach kl sju på morgonen innan barnen går till skolan. Det stör mig inte för ljudets skull utan för att dom verkar perfekta. Och Johans namn känner de till för att det är som Johann Strauss. Våra barn bygger ramper att cykla på med dom gamla flyttkartongerna som stått framför huset i snart två veckor.