Lördag

Jag cyklar inte med tre barn som vinglar omkring, så nu har jag köpt en cykelsits så att Oliver kan åka med. Det blev Ina, jag och Oliver som åkte. Efter dagens åktur så vet jag inte om det blir fler turer alls. Engelska vägar är inte gjorda för cyklister. Det finns ju knappt plats för bilister, så hur ska då cyklarna få plats? Och egentligen finns det inte någon cykelbana på vägen utan bara en vit linje som är målad på vägen. 25 cm bred remsa för cykeln. Jag bestämde mig för att ta trottoaren om det skulle cyklas överhuvudtaget. Eftersom man inte FÅR plats på vägen bland galningarna. Men gud vad svettigt det blev! Vi skulle ner till stan. Det tar sju minuter med bilen så det kunde ju inte ta så värst lång tid att cykla. Vi började med att gå bort till cykelaffären och köpa lås. Ett lås som är en ihoprullad vajer, och när man ska försöka dra ut den för att på krångligaste sätt försöka låsa fast cykeln så tappar man i regel taget för att man är svettig om händerna, och vajern flyger snabbt tillbaks till en liten rulle. Man kan hålla på  rätt länge innan man lyckas låsa. Under tiden rinner svetten för att det blivit jättevarmt ute under tiden som man cyklade och för att konditionen är helt i botten. Näsan vet jag inte varför den rann. Håret var konstant i ögonen! Det tog i alla fall en timme att komma ner till stan och då tog det inte mer än 12 minuter i cykelaffären. Man ska verkligen vara på gott humör när man ska ut i den stressiga trafiken.

På kvällen fick vi till slut tacos och helt passande Champagne till. För att inte getingarna skulle äta   vår mat och dricka vår dryck satte vi upp tältet med lite olika skynken runt om. Helt vanlig, normal familj från sverige!

Vardag

Även om inte alla lådor är uppackade så börjar det ändå bli lite vardag här. Man vänjer sig att gå lite på sidan för att komma förbi lådorna.

Ina går en simkurs varje dag den här veckan. Ett sätt att klara sig själv utan mig som översätter. Ina klarar det jättebra. Hon lyssnar och tittar. Och enligt simfröken så följer hon intruktionerna jättebra. Men även om det är så, så måste jag säga att till och med jag som sitter bakom glasrutan i kaffeterian och tittar, också förstår vad tränaren menar. Hon är verkligen jättetydlig med instruktionerna. Hon pekar och visar med hela kroppen. Olli och jag väntar under tiden som Ina simmar. Dom engelska barnen äter en liten påse chips och dricker saft. Jag dricker kaffe. Large skinny latte med extra shot. Oliver äter ett äpple och får vatten om han är törstig. Oliver märker skillnaden på honom och de andra. Nåja.

Leon går en nybörjarkurs i The Games Workshop, där han lär sig spela Warhammer 40.000. Han lär sig spela och måla figurer till spelet. Dom två första gångerna följde Johan med. Sedan har Leon gått själv. Så den här veckan har jag först kört Johan till stationen, fast just det gör jag alltid, sedan hem för att äta frukost och sedan ta Leon till spelet och Ina till simmet. Sedan tillbaka till Leon, och då har det varit dax för lunch. Ibland har vi ätit ute. Efter det är jag slut!

Oliver har inga planer på att göra någonting. Inte ens om jag mutar honom med en jättefin flytdyna. Och inget annat heller för den delen. Kanske är det bra. För tillfället nöjer han sig bra med att åka rullskridsko innomhus. Man kan åka från hallen till matrummet, genom kontoret och in i köket, och så tillbaks till hallen.

Frustration och elände

Grejen med det här bloggandet är ju att det inte är helt ärligt. Det måste man ju förstå. För vem vill väl skylta med frustration och osämja? Emellanåt är ju livet rätt kaotiskt. På riktigt. Men det är det ju oavsett geografiskt läge. Fast vi har ju blivit rätt tokiga på röran och alla papper som ska fyllas i. Allt som ska kommas ihåg, registreras och anmälas.

Vi var glada härom dagen när vi hade fått plats på skola till barnen. Fast sedan visar det sig att vi har fått plats till Oliver, Ina och förmodligen Leon. Jaha!? Då skulle vi tydligen ta kontakt med skolan själva och kontrollera att det fanns en plats till honom. Men skolan är ju stängd! Ska vi vänta till september med att få veta? Så jag fick åka upp till skolan för att se om jag kunde hitta någon. Jag rycker i dörren och en kille från sommaraktiviteterna öppnar. Han jobbar inte på skolan annars, men går med på att hitta någon som jobbar på skolan. Till och med vaktmästaren går bra för min del.

Olli har fått nog. Han vill inte mer och ska tydligen klättra på väggarna i engelska diciplinskolan. Leon har nu också en plats. Men det var inte på grund av hans brors, systers eller hans eget uppförande.

Jag önskar att grannen kunde ha lite skrikigare barn. Dom hörs över huvud taget inte alls. Förutom när dom plonkar Bach kl sju på morgonen innan barnen går till skolan. Det stör mig inte för ljudets skull utan för att dom verkar perfekta. Och Johans namn känner de till för att det är som Johann Strauss. Våra barn bygger ramper att cykla på med dom gamla flyttkartongerna som stått framför huset i snart två veckor.

Relaxing sunday! Not!

Igår gick vi på vårt första engelska gardenparty. Indisk-engelska gardenparty. Värd och värdinna var Indier. Så i trädgården vimlade det av små vackra Indiska barn. Flickorna i underbara klänningar. Våra barn syntes tydligt! Tre små vita huvuden. Jättetrevligt att vara där. Bar och buffé, och underhållning för barnen. Ansiktsmålning för dom som kom i tid. Det var inte vi. Vi tog vägen genom London. Och då menar jag verkligen genom London. På dom röda dubbeldäckarbussarna står det Oxford Circus. Vi kör över London Bridge. -Titta barn!! Nu får ni inte spela Nintendo! Det här gör vi aldrig om, så titta ut NU!

Så det tog en extra timme att plöja genom stan. Igår fick jag lära mig lite om hur man lever som familj med barn. Bästa tipset var nog att man ska ha en kinesisk nanny, så att barnen automatiskt lär sig mandarin. Vi får se hur vi gör.

Skolshopping...

Ina: vi var i afären  i  flera  timar  för  att  bara  köpa  skoluniformer!

Melanie: Jepp. Så upplevdes det även för mig. Och då skaffade vi ändå bara grå byxor till tre barn. Oliver blev kissnödig två gånger i samma affär - Marks & Spencer.  Jag får gå tillbaka och komplettera vid ett senare tillfälle. Idag har vi fått veta vilka skolor barnen ska gå på. Det blev Merrow CofE för Oliver, så det blev lite kyrkligt ändå, och Bushy Hill till Leon och Ina. Det blir nära och bra. Fem minuter härifrån. Med bil. Och fem min från varandra. Jag ska försöka räkna ut om man kan gå. Det kan behövas om barnen ska äta fish and chips i skolan. Jag får kanske titta lite på matsedeln för att se vad som serveras. Så att det inte är ett fall för Jamie Oliver!

Omklädningsrum

Idag struntade vi i uppackning av lådor. Det blev det simning. Det bestämde vi igår. Jolly exhausting! Jag räknade ut att jag skulle gå till damernas omklädningsrum med Ina, och Oliver. Men Leon måste ju vara för stor för det. Så han skulle få gå in själv. Kanske svårt när man är på ett nytt ställe och inte riktigt behärskar språket? Så jag frågar i kassan hur det ser ut så att jag kan förklara för honom. -Oh that´s no problem! We have mixed changing rooms. Va!? Jag trodde man var lite pryda i det här landet. Va? Ska män och kvinnor byta om och duscha på samma ställe? Män, kvinnor och barn huller om buller. Det vet jag inte om jag vill. Men nu var vi där, och barnen var entusiastiska. Bara att bita ihop och bli brittisk.
Det löste sig. Man duschar verkligen inte tillsammans utan kläder. Man duschar med badkläder på! Hmm. Alla byter om i individuella bås med lås. Så inte ens kvinnorna visar sig för varandra. Brittiskt. Då hade jag inte helt fel alltså.

Skam den som ger sig!

Jag vet inte vad jag ska tycka. Helt underbart att två små kompisar som sitter i var sitt land vägrar att inte umgås. Då får man spela Monopol via Skype. Samtidigt känns det sorgligt. Men det är ju för att vännerna inte kan ses som tidigare. Men hellre så här än inte alls! Två barn som lever på tvåtusentalet kan själva räkna ut hur man kan fortsätta att umgås.

Foton till skolansökan

Vi hoppas att barnen kommer in på det katolska skolan som ligger här intill. Så eftersom barnen inte är döpta tänkte jag komplettera med lite foton.

 

Vilken sorts englandssvensk ska jag bli?

Får se vilken typ av englandssvensk jag ska bli. Jag funderade på om jag skulle ha en jack russell för att man har det här. Och för att det är en jätterolig hund. Eller en riktigt Sandylands labrador. Jag tror inte jag blir angelägen om att hitta andra svenskar och fira midsommar. Det gör jag gärna i Sverige. Nu vill jag ha blommigt porslin, äta scones in the afternoon, gå en promenad på The Downs och köra som en idiot på vägarna. Men stryker några skjortor gör jag inte.

Jag har en rätt god grund. Jag har ju som liten spenderat mycket tid med min mormor som bor England. Och nu bor jag i ett förmodligen dragigt hus, med en doft av malmedel och med heltäckningsmatta. Att det är dragigt märks inte så mycket nu, men glipan vid ytterdörren är så stor att hundvalparna kommer att kunna gå ut och in själva. Ingen heltäckningsmatta i badrummet dock. När jag tänder gasspisen så luktar det som det alltid gör hos mormor. Nu gäller det bara att räkna ut vilken av dom 12 rattarna som som går till vilken platta. Markeringarna som visar det är bortslitna. Jättespännande med eld lite här och varstans när man lagar mat. Eller bara gas och ingen eld. Det blir kanske en kort vistelse i England.

Lite olika tankar

Jag funderar lite på hur lång tid det kan tänkas ta att packa upp alla lådorna. Och så funderar jag lite på om man kanske bara skulle ta och kasta varannan låda. Utan att titta i den. Vi har ju klarat oss rätt bra utan sakerna hittills. Man skulle också kunna tänka sig bjuda in 87 vänner som alla packade upp var sin låda. Så många vänner har vi visst inte i Guildford, och inte i Sverige heller för den delen. Inte sådana vänner som hjäper till att packa upp lådor med mysko innehåll på sin fria helg.

När jag stod på Ikea för att beställa släp för ett par veckor sedan så tittade jag mot avdelningen där man skulle lämna och byta varor som blivit fel. Lustigt att folk kunde köpa så fel. Det har jag aldrig gjort. Förrän nu. Inget jättemisstag men dom höga stolarna som skulle passa till frukostbänken i köket var inte rätt stol. Men den var vit och hög. Så det gjorde inte så mycket. Men den var lite högre än den stol vi skulle ha haft och därför får dom vars lår inte är tjockare än fem cm sitta där.

Jag vet att det inte är en nyhet att det finns många skyltar i det här landet. Men det är allt lite lustigt hur det finns så otroligt många skyltar som talar om en massa saker, men att det då inte finns en skylt som säger att man bör sakta ner i rondellen som kommer på 80-vägen. Eller är tanken att man ska hålla 80 km/tim genom rondellen? Bäst av allt är när skylten som visar platsen man ska till står inne på vägen som man skulle svängt in på. Lite för sent alltså.

Nu tog orken slut!

Fast det gjorde den ju redan i förra veckan. Men nu tog den slut igen.

Flyttbilen kom 10.30. Innan dess lyckades vi hitta en liten Jack russelltik. Eller hon hittade oss. Hon kom till vår ytterdörr imorse. Jag öppnade och hon gick in. Perfekt! Just vad vi behövde. En hittehund mitt i flyttlasset. Så jag fick ringa polisen och hittehundfångaren. Lilla russell var jättesöt, och luktade jätteilla. Åh, vi kunde behålla henne. Hon passade jättebra i det engelska huset. Men hon tillhörde säkert ett annat engelskt hus. The dogcatcher kom för att hämta henne. Det var visst inte första gången. Det var femtonde gången. Lång sorglig historia. Nu var det 4 minuter kvar tills flyttlasset kom.

Idag har jag pekat, visat, packat upp, gjort kaffe, packat upp och packat upp utan att sätta mig ner en enda gång. Så det gör jag nu. Johan och Ina hämtar mat på Wagamama. Mitt huvud är tomt. Men inte mitt hus. 100 kartonger. Det är ingen överdrift. 100 kartonger att packa upp. Och så ska vi montera sofforna som Hampus var så snäll att hjälpa mig hämta på Ikea. Två gånger. Eftersom det blev en soffa för lite första gången. Hampus med familj kommer hit imorgon, så nu gäller det att börja skruva. Lustigt ändå hur mycket man hinner göra på en dag. Och mycket som man inte hinner.

I did it!

Yes! Jag körde Johan till tågstationen i rusningstrafik. Eller...jag körde inte dit. Jag memorerade vägen dit och körde sedan hem. Vänster, vänster, vänster. Man måste hålla sig på vänster sida. Därför säger jag vänster, vänster till mig själv. Hoppas det går över. Oliver fick följa med. Men han fick inte prata. för då kan jag inte koncentrera mig på vänster, vänster. Bilarna är verkligen överallt! Men jag klarade det och fick en spontan applåd av Oliver när vi körde upp på gårdsplanen. Femåringar fattar verkligen läget. 

Vi försöker smälta in

Jag försöker att se ut som jag vet vad jag ska ha i Sainsburys (mataffären). Men efter att ha tagit en kundvagn inser jag att det kommer att krävas en hel del läsning på förpackningarna om vad dom faktiskt innehåller. 95% av varorna är färdiga rätter, färdiga sallader, färdiga tårtor mm. Så den första uppgiften blir att försöka hitta råvarorna. Det kan ta tid. Men det är spännande med allt som är annorlunda så vi testar lite olika. Jag går faktiskt och tittar lite i de andra kundernas vagnar och gör lite som dom. Men vi kommer inte kunna fortsätta med dom här matvanorna. Jag har redan gått upp 14 kilo och fått magkatarr sedan vi kom hit i förrgår. Även dagens lunchtoast på stan saknade helt grönsaker. Det passar barnen fint. För säger dom på kaffeét att toasten innehåller ost och skinka så innehåller den ost och skinka och INGET annat.

Vi har också köpt flicksandaler till Ina. De är rosa med diamanter. För här ser flickor ut som flickor. Långt hår och alltid uppsatt. Pojkar ser ut som pojkar. Short back and sides. Det blir en stor förändring för oss alla. Mer för vissa än för andra. Jag till och med kollar på fotbollen! Men när Johan köpte ett par kostymer föreslår butiksbiträdet ett par snygga skjortor till. Jag vägrade den rosa sjortan. Och den lila. Han kommer att få gå utan. Det kommer att bli udda.

Lunch

Innan vi går iväg så förklarar Ina vad en pub är. - Det är som en restaurang fast man dricker mer öl. Rätt och riktigt. På en pub går man alltså inte på en lördag klockan ett om man har tre hungriga barn och en hungrig mamma. Den mamman är alltså jag. Till en pub går man för att dricka öl. Det dröjer innan maten kommer. Vi sitter på uteserveringen där solen skiner på rekordvarmaste dagen. Jag hämtar ett av parasollen som står i ett hörn bakom grillkillen.

Den svenska familjen är den enda som vill ha skugga. Dom röda engelsmännen sitter i solen och bättrar på sina brännskador. Fast en sak gör dom rätt. Dom dricker öl. Det dröjer innan maten kommer. Det tog exakt en timma att få lunch. ALDRIG att jag går till en trevlig pub för att äta lunch igen. Det kommer också att ta tid att förstå att grönsaker inte kommer med till maten. Jag ska försöka vara optimistisk. När jag vilat upp mig.
Det kommer att ta tid att vänja sig vid det nya landet.

Jaha. Då bor vi i England.

Vem kunde tro att det skulle vara så jobbigt att flytta? Alla tydligen. Alla utom vi. Men nu är vi här. Sex månader efter att Johan sa att det fanns ett jobb att söka i London. Så nu sitter vi här i utkanten av Guildford i ett tomt hus som ser ut som ett från Morden i Midsomer. Möblerna kommer om tre dagar. Det var en märklig känsla att ta med barnen till flygplatsen i går. Den här gången hade vi enkelbiljetter och ingen plan på att åka tillbaka. Fast det är ju klart vi åker till Sverige igen. Men vi vet inte när. Först ska jag baka en apple pie and have some afternoon tea!