På väg hem

Så sitter vi i bilen igen. Ja, en annan bil då, eftersom vi bytte ut den vi åkte till Sverige med. En lustig och lite galen känsla. Nu har vi alltså en bil med ratten på höger sida. Det känns bakvänt i Sverige. Varannan dag byter vi land, sida vi kör på och sida vi sitter på i bilen. Försöker hålla tungan rätt i mun. 

Vi sitter i bilen i Danmark på väg mot Esbjerg. Solen skiner, det är disigt och barnen tittar på Prinsessan och grodan som har svängig New Orleansjazz. Det kan bli bra.

På något mystiskt vis blev den jättestora Jeepen mycket mindre än Renaulten. Hur gick det till? Packningen gick knappt in. Men den har brandsläckare. Traktorn har potential. Den kommer också att kunna bli full av smulor. 

Man hinner med förvånansvärt mycket på en femdagarssemester. Vi har hunnit köra några  hundra mil, hälsat på kusiner, släkt och vänner i nord och syd. Tyvärr inte alla vi velat. Ni vet vem ni är... Vi har hämtat hunden och gjort sista besök hos veterinär innan resa till England.  Och så köpte vi en bil. Inte illa pinkat! Jag ser ändå fram emot att umgås under mindre stressiga förhållanden. 

Ombord. Att packa rätt för nitton timmar i en hytt är en också en utmaning. Är man snål alternativt ekonomisk försöker man packa matsäck till familjen. Det är galet dyrt för oss att äta middag frukost och fika däremellan under dygnet. Så jag försöker räkna ut vad som går åt. Sedan ska man bara komma ihåg att ta allting med. Bildäcket stänger. Som tur är är hunden med och jag får ta en sväng till bilen för att rasta hund och hämta glömda dvd-filmer.

Lund

Janssons Frestelse, sill och ägg. Åh, vad det smakade gott. Det smakade visserligen gott för sju månader sedan, men extra gott i kväll. Jag är proppmätt. Orkar inte ens spela spel. Det gör dom andra. Måste snart lägga mig. Försöker hålla mig till 20.00. Imorgon blir det veterinären, lek hos kompisar för barnen och mig och senare ett litet bilköp. En vacker dag kanske det dyker upp en riktigt lugn dag. En dag då det inte händer något. En sådan dag kanske vi ska boka in i almanackan?

Bilder från Östergötland kommer senare. Sladden till kameran ligger i UK. Man kan ju inte komma ihåg allt. Än så länge har vi fortfarande rätt antal ungar, hundar och föräldrar med. Inte illa. 

Mot Sverige

Jamen det är väl bra tajmat! Vattkoppor och 110 mils bilresa framför sig. Eller vad det nu kan tänkas vara i antalet mil. Långt är det hur som helst. Det var bara att vänta och se hur han skulle må. Som tur var blev han inte mycket sämre, och bara tanken på att han skulle missa Sverigeresan på grund av lite prickar gjorde honom frisk. Enligt honom själv. Vi åkte.

Det gick faktiskt relativt smärtfritt fram till båten. Genom tullen och fram till bilkön. Där pustade vi ut, tog en kopp kaffe och tappade bort bilnyckeln. Bara vi lyckas inom tio minuter tappa bort bilnyckeln i en bil full av packning och ungar. Panik utbryter för ett ögonblick och jag ser inne i mitt huvud hur det blir dags att starta bilarna för att köra ombord. Bilar står i långa banor och var och varannan innehåller trötta föräldrar som inget hellre vill än att släppa ut sina trötta och gnälliga ungar ur bilen och ut på båten. Men så kommer det inte att gå eftersom det står nån idiot i bilkön som inte kör. Vi då. Lyckligtvis blev det inte så. Nyckeln hittades.

   

Men kul med hytt och sängar i flera nivåer. Barnen kommenterade dock inte sängkläderna. Min mamma påminner mig om när jag och min syster var små. På den tiden köpte man bara en sängplats och delade därför med andra man inte kände. Vi kom in i hytten och såg dom nymanglade sängkläderna och utbrister: -Åh! Rena sängkläder! Och så klappade vi sängkläderna som om vi inte sett något liknande någonsin. Det tyckte medresenären var roligare än mamma.

Undrar varför jag nu tog den här bilden av rena fina sängkläder på båten?

Med lite planering går det faktiskt rätt bra att resa lång sträcka i bil. Det var ljug. Men det var lite sant. Bilen var fylld som en videobutik med nya filmer, mat, kakor, frukt och godis. Vi hade lugnt kunnat åka 100 mil till på den matsäcken. Men även om man hade lite för mycket mat med så vinner man så mycket tid och energi som kan användas till annat. Köpa en bil tex. Det verkar vi ha gjort. Märkligt nog gör vi ofta saker i förbifarten. Jag tror vi plockar upp min Jeep med ratten på högersidan i Eslöv på väg hem till England.

Dagens post

En vecka

Måndagen började med att Oliver nog var sjuk. Eller så var han inte det. Eller så var han det. Så höll det på hela dagen. Han följde med på Afternoon Tea. Så fick han gå till skolan nästa dag. Man kan ju inte vara hemma bara för att man ser hängig ut. Eller? Ja, jag vet inte. Han har inte varit hundra.

Eftersom jag gärna vill använda inhägnaden uppe på Greyhoundstallet för att kunna släppa Heather, så tänkte jag att jag fick donera något. Ingen njure dock. Men det ska skänkas hit och dit till skolan. Jag blir tokig! Greyhoundstallet däremot kan bara leva vidare om det finns människor som skänker pengar. Några sådana finns inte här med tre barn i skolan, så jag ger lite fotografier av hundarna. Så kan dom använda dem till sin hemsida om de vill.

En av tikarna blev tingad dagen efter bilderna kom ut. Det vore roligt om det berodde på bilderna. För vissa tar det lång tid att få nya hem. Som med den här vita hanen. Han kom från ett annat rescueställe i juni. Honom är det ingen som vill ha för att han är för stor. Men åh, så trevlig! Tur att inte vårt hus är större.

Nu har Oliver små fina vätskefyllda prickar på kroppen. Jag har alltså skickat iväg ett sjukt barn till skolan! Välkommen vattkoppor.

Största nyheten kom på fredagen. Varje termin delas ett Headteachers Award ut. Så på samlingen med över tvåhundra barn fick nio barn komma fram för att ta emot diplom. Ina var en av dem! Hon berättade att det skakade i hennes ben. Leon var en stolt storebror som kom först ut efter skolan. Han var bara tvungen att berätta. Även om det var Inas nyhet.

"for her positivity and willingness to improve"

Scones with clotted cream

Jag måste erkänna att det är inte så där lätt att få kontakt med vårt nya folk. Det går ganska utmärkt att prata en liten stund i affären eller på skolan men sedan är det ofta stopp. Å andra sidan förväntar jag mig väl inte att bli hembjuden till någon jag pratar med i affären. Och inte vill jag väl det. Och inte ligger det väl heller på dem att bjuda mig eller oss, det kan vi ju också göra. Men det skyndar långsamt för att använda ett uttryck jag inte gillar.

Nu vet jag inte vad hela den inledningen egentligen sa. Kanske bara att jag inte lärt känna så många engelsmän. Det gör inget. Vi har massor av tid till det. Hur som helst blev jag och Mrs E inbjudna på hembakade scones med clotted cream och hallonsylt. Titta bara på porslinet! Underbart och roligt! Det blev en väldigt skrattsam afternoon tea med intruktioner om hur sconen egentligen skulle ätas. 

Alla Hjärtans Dag

Så dagen till ära planterar jag i två krukor till framsidan av huset. Idag firar vi 14 år!

:)

Brak!

Häromnatten hördes ett jättebrak. Jag var visserligen vaken av någon anledning så jag blev inte fullt så rädd som Johan. Det hade under kvällen blivit fullt av barn i vår säng, så Johan hade lagt sig i Inas rum. Jag gick upp för att se vad som orsakat braket och i Inas rum satt Johan och såg vettskrämd ut, och sa "VAD VAR DET?" Men istället för att han själv tog en sväng runt i huset tog han en sväng in i badrummet. Vilket väl var smart om det nu varit en inbrottstjuv och vi hade behövt fly. Då skulle Johan i alla fall inte behövt vara kissnödig i flykten.
Jag fick alltså gå en runda i huset och kolla. Så ser fördelningen ut här.

Jag såg inget  på bottenvåningen som kunde ha blivit ett brakljud, och tänkte att det möjligtvis kunde ha varit gråhunden som ramlat ur soffan. Så här i efterhand vet jag inte hur jag tänkte omkring det där med hennes vikt.

Några dagar senare ser vi att en bit av Inas vägg ramlat ner. Det går alltså riktigt finfint i det här huset. Vi har nu uppgraderat vår hemförsäkring.

Öppet hus på Sun valley

Hämtade lådor med hemstickade sockar hos min mormor igår. Dom behövs både inne på kallt köksgolv, och ute när man har gummistövlar.

Det småregnade och var lerigt överallt. Vid det här laget har vi lärt oss. Man chansar inte. Det blir gummistövlar. Fuktigt i luften = gummistövlar. Småregn = Helt klart gummistövlar. Landet tillverkar en ofantlig mängd lera.

Öppet hus på Sun Valley Kennels. Vi åkte dit för att äta lite mat, köpa lite lotter och prata med lite Greyhoundfolk. Det var kul. Men det räckte med en kortare visit. Barnen åt varm potatis- och löksoppa och smörgås. Folk var vansinnigt pratglada. Passar mig fint.

Det hade inte varit svårt att övertala barnen att ta en av hundarna med hem. Dom hade kunnat ta flera. Det kan vara att vi röstar om det... :)

Har man en Greyhound måste man också ha en greyhoundkopp. Det var bara det som fattades i hemmet. 

Myndigheter

Oliver sjöng en ny sång på väg ut från skolan.

-Haaaleluuja Praise the Lord, Halleluuuuuuuuuja Praise the Lord!

Synd att inte melodin gick att få med för det var en fin melodi.

Idag gick inte solen upp. Det var grått och ruggigt hela dagen, så på eftermiddagen gjorde jag det jag gör allra helst - tog ett allt för varmt bad. Man bränner sig alltså inte.  Ja, en del kanske gör det. Men om man nu tar ett bad på eftermiddagen och är färdig klockan 16.15. Är det då för tidigt för pyjamas? Jag kunde inte bestämma mig så jag tog dagkläder på överkroppen och pyjamasbyxor nertill.

Under en tid har jag försökt få över vår pudel till England. Då ska man vaccinera mot rabies. Vill man ha hundkräket från England till Sverige så vaccinerar man, väntar ett nu glömt antal dagar och tar sedan ett blodprov. Visar blodprovet att vaccinet tagit, ja då får man åka. Så trodde vi att det var. Nä, efter att blodprovet tagits så ska man vänta sex månader innan man får åka. Så vi väntade två gånger.

Sedan ska hunden behandlas mot ticks and tapeworm. Där är vi nu. Jag ringer engelska jordbruksverket för att nu dubbelkolla. Svårt med dessa ord som man inte är helt hundra på. Tar orden som dom säger och ringer svenska veterinären som säger:

-Ja, det är väl.... kanske? Tror jag...

Jag jag kommer inte ihåg vad hon sa. Men hon visste inte helt säkert. Men hon trodde lite olika. Ring för säkerhets skull svenska jorbruksverket, sa hon. Så det gjorde jag. Dom visste inte helt säkert Englands regler. Dom hänvisade till engelska jordbruksverket, dit jag faktiskt ringde tillbaka. -Yes, ticks and tapeworm treatment. Yepp. Tillbaks på ruta ett.

Åh, Felix. Jag hoppas du förstår vad vi gör för dig. Så som gengäld kan du väl åtmintone sluta skälla. För då har jag inte skrivit om varför vi tar båten och kör hela vägen för att hämta dig i Östergötland. Det besparar jag eventuella läsare. Det var ett tråkigt nog inlägg som det var.

Mot verkstan

-Drack du inget vatten idag, Leon? sa jag när lunchlådan packades upp. Flaskan var fortfarande full med vatten.
-Nä, för jag var i öknen.
-Jaha...


Idag var mitt huvudmål att ta den repade bilen, min alltså, till den rekommenderade verkstaden. Det är alltså SOS International som blir dom reder ut det hela nu när vi har svenskförsäkrade bilar i utlandet. Fast det går väl sisådär.

Deras första rekommendation var att vi tog bilen till Nordirland. Jag ringde tillbaks och sa att det var lite väl långt att köra.

-Jasså? sa damen.
-Ja, det skulle väl ta en vecka för oss att köra dit, sa jag. Fast det var väl en smula överdrivet.
-Jasså? sa damen igen.

Och så fick jag förklara att vi var i England strax utanför London och att Nordirland är ett annat land.

-Jamen da far jag finne ett anet sted, sa damen.

Så det gjorde hon efter en tid. Jag borde ha anat oråd.

Jag fick en annan adress som jag skulle ta mig till. Efter att ha kört omkring i ca en timme insåg jag att jag nog inte skulle hitta stället. Jag ringde SOS som ligger i Danmark och bad dem kolla upp verkstaden. De ringer upp snarast. Om det i ordboken står vad snarast betyder så skulle jag vilja göra en justering. Snarast betyder att det inte är någon mening med att sitta kvar vid ödehuset som jag vid det laget räknat ut måste vara verkstaden de menar. Total tidförlust på den turen blev två timmar.

Efter en och en halv timme ringer de och talar om att jag nu ska till en annan stad. Verkstaden hade visst flyttat. Nämen jasså?

Under tiden som jag väntade på samtal gick jag en promenad med Heather. Jag åkte upp till Greyhoundstallet för att låna en annan hund att ta med. Det här kunde kanske vara dagen som jag släppte Heather lös. Hon hade inte fått någon frukost och om jag hade korv med mig så kunde jag öva lite inkallning.

Jag och hundarna gick iväg. Jag tänkte att någon gång måste jag ju prova att ha henne lös. Så jag släppte henne. Hon försvann. Korven gjorde ingen nytta. Jag och Mickhunden fick leta i 20 minuter innan vi såg en liten prick långt bort på fältet. Då är 20 minuter lång tid. Mick försökte kalla in henne, och efter en stunds funderande, från Heathers sida, började hon driva sakta mot oss. Sedan ändrade hon sig och försvann igen. Så höll det på i 20 min eller mer. Gud! Vilken frustrerande promenad. Till slut hade vi tutat i visselpipan och hundskallat henne så länge att hon väl mest kom emot oss för att hon fick ont i öronen. Men det var aldrig så att hon egentligen kom fram till mig. Jag fick fånga henne. Utmattad. Jag alltså.

Ny körning till verkstaden i Woking  på eftermiddagen, 20+20+20 min.

Det var min dag det. 

Marmite

Johan:   - Ta grönt te. Det innehåller antioxidanter.
Leon:     - Anti, anti, antioxidanter. Jag äter tomater istället.

Jag konstaterar högt för mig själv ännu en gång att en Marmitesmörgås måste vara det godaste som finns. Det finns inget som smakar så gott som en smörgås med Marmite och en kopp te till frukost.  Johan inser att det måste vara den perfekta måltiden. Ingen väntetid dessutom. Jag har allså inte krångliga och dyra krav eller vanor. Jag blir glad för det lilla...

Vid frukostbordet diskuteras ordningen som vi äter. Vi först - föräldrar och barn, och hunden sist. Det tycker barnen är orättvist. Det är det inte sa vi. Då håller hon rätt placering i flocken. Förr i tiden åt pappan först, sedan mamman och barnen. Sist tjänstefolket. Då skulle jag äta två gånger alltså.

Däremot skulle jag gärna vilja att vi köpte en Roomba. En robotdammsugare. 

Hopp avlyst

Jamen nån gång händer det väl alla. Eller nästan alla. Att man krockar. Och fastän det smällde som bara den så var det i knapp styrfart. Metern innan stod jag nämligen stilla. Jag var efter en bil som väntade i korsningen på att köra ut. Så körde han. Trodde jag. Eller rättare sagt så körde han men stannade igen. Inte vet jag varför. Han blev väl osäker... Det är ju så lätt hänt. Han var inte helt positiv till eftermiddagens aktivitet. Och jag önskade väl att helgen börjat bättre.

Ingen var skadad. Fysiskt. Men är det inte fantastiskt att alla dagar bjuder på något nytt? Är det bara i mitt liv som sker så många saker?

J A G  B A R A  U N D R A R ? ? ? ? ? ? ?

Det var inte läge att fotografera för bloggbilder.

Så jag lånade en bild som liknar på pricken motståndarens bil.

Hopp

Idag sken solen. Det var +9°C och livet kändes riktigt muntert. Det känns som om hoppet återvänder. Också vad gäller det trasiga ligamentet.

Oliver fick under skolans samling gå fram till rekorn för att ta emot en Star sticker. Det var för att han gjort så stora framsteg i läsningen och för att han nu gärna räcker upp handen för att svara på frågor under lektionerna. Hans självförtroende är på topp och han är allmänt skojfrisk i klassrummet. Nu känner vi verkligen igen honom.

Samling av skolans barn är det tillfälle som rektorn håller ett litet tal. Det kan vara tankar om uppförande eller hur vi är mot varandra. Det är också då barn kan lyftas fram och få en utmärkelse - i form av några ord och viktigast av allt, få ett klistermärke av rektorn!
Under samlingen kommer det också en liten bön. Då passar Oliver på att göra hålet i tröjärmen större.

Nytt för barnens lunch är att dom får sin mat i mattermos (mat-termos). Jag orkar för tillfället inte göra en enda macka till. Eftersom alla tre har packed lunch nu så blir det ett himla smörande av smörgåsar. Alla tycker inte om samma pålägg och samma grönsaker. Det alltså ett väldigt trixande.

Så vi får se hur det går. Potatismos och köttbullar blir fjäskmaten.

Beautiful Blogger Award

Tack Franziengland för utmärkelsen! 

franziengland.blogspot.com skrev:

The not-yet-desperate housewife, en bloggare som hittade min blogg i höstas, eftersom vi båda är svenskor som bloggar från England (jag vet inte om hon fortfarande är här och läser). Hon skriver underhållande och då vi båda är trebarnsmammor från Östergötland som bildade familj i Skåne och förra sommaren flyttade till England (HUR lustigt är inte det), tycker jag det är roligt att följa deras liv och jämföra lite med hur vi har det.





Så till dagens uttalande, sagt av Ina:


- Mitt huvud är som ett library.


Andra citat som ploppar ut under läxans gång är: " Easy peasy lemon squeezy " Också det från Ina.


Jag har kommit av mig. Det blir inget skivet. Jag är skadad. Dock inte i fingrarna. I ljumsken. Och med den skriver jag ju inte. Fast fy fabian vad det gör ont i resten av kroppen. Så nu är jag en riktig idrottare med en riktig idrottskada. Den fram till nu intensiva träningen får vänta. Först ska jag äta smärtstillande och antiinflammatoriskt i 14 dagar. 

Jag var inne på mitt gym och tränade i måndags. Jag kunde känna att ljumsken var lite öm, men tänkte att det nog bara var att rycka upp sig. Efteråt tror jag bestämt att ljumsken ryckte av sig. Det var förmodligen en ligamentskada sa snuvdoktorn, som kan lite av varje. Med betoning på lite.

Det är helt klart udda att gå till en engelsk doktor. Särskilt som jag inte kan termerna för ljumske, sträckning eller muskelfäste. Som ni hör har jag redan själv ställt diagnos. Alltid poppis när man går till doktorn. - I Googled it.


Det kommer ut ord som "gummiband" för att förklara vad som gör ont. - You know the rubber band that holds the muscle. Jag är inte ens säker på att svenska doktorn skulle förstå vart smärtan kommer ifrån med den beskrivningen. Och kanske är det heller inte riktigt. Det är svårt att förklara hur det gör ont. Pain kunde jag så klart säga.