Ser fram emot vår!

Nu trodde man kanske att jag dog av allt springet, men det gjorde jag inte. Jag är fortfarande tveksam till ordet spring, för det indikerar en viss hastighet. Eller? Och ska jag berätta en upptäckt? Det är rätt skönt att springa, en liten runda. Dom orden trodde jag aldrig skulle komma ur min mun! Och dom som känner mig trodde det heller inte. Men så är det. Även om jag slutar imorgon, så var det årets, och mitt livs upptäckt.

Året började lite tungt. Nu är det mycket bättre, men Ina har haft, eller har körtelfeber. Svårast med den sjukdomen har nog varit hur ont man kan ha i halsen, och hur otäckt det är när det är så trångt i halsen att andningen påverkas. Fram och tillbaka till läkare. Nu mår hon bättre, men med nässelfeber som avslutning.

Jag har sett ett jättebra program  om fyra familjer som valt att flytta från Sverige en tid eller för alltid. Roligt att se eftersom jag följt symary.com och deras resa på haven.
Det som slog mig när jag såg första avsnittet var att det man är rädd för i Sverige, är inte det samma man är rädd för i England. Och förmodligen är det så i alla länder. Man tycker olika saker är olika viktigt, eller farligt. Det var bara en parentes. Titta på programmet om du inte redan gjort det! Kan ses över hela världen.

www.svt.se/familjer-pa-aventyr/

Wogging

Imorse var det vitt på marken. Inte heltäckande, men mer vitt än annat. Kanske stänger skolan tänkte jag en tusendels sekund. Eller vad det kan ta att tänka en sådan brittisk tanke.

Jag har inte sprungit en meter i hela mitt liv. Jag tror det finns dom som gillar att springa, och dom som inte gillar att springa. Bara det att jag använder ordet springa, och inte jogga som det hette förförra året (ja, inte vet jag! Jag gissar!), eller löpa som det tydligen heter nu talar väl för att jag hellre dricker kaffe och beundrar utsikten från kullen bakom vårt hus en soldisig morgon.

Men någon gång ska väl bli den första springturen, och den lyckades sammanfalla med januari månad strax efter nya årets början. Men det är inget nyårslöfte. För dom tror jag inte på.

Jag går ut när det är mörkt. När ingen ser. Inte ens jag själv. Det ökar svårighetsgraden. Men jag ser fram emot min nya goda kondition. Jag håller ett långsamt tempo. Jag håller så långsamt tempo att jag i princip skulle kunna gå rätt fort. Eller normalfort. Emellanåt tänker jag att det är skidor jag åker för jag lyfter inte fötterna från marken mer än så. Englands-skidåkning. Då behövs inte mer snö än vi fått.

Oh, my goodness that's green!

Om jag säljer min kulör så ska den heta; 'Oh, my goodness that's green!'

Kameran har gjort något med färgerna, för det är inte exakt. Men väldigt grönt är det. Bra tycker jag!

Annars har vi mest försökt få barnen städa sina rum och göra sig klara för att gå i skolan imorgon. Aldrig kommer dom så bra överens som när det är dags att städa rummet, eller gå och lägga sig. Då spelar dom gitarr och lär sig nya sånger tillsammans. Och sjunger, och spelar och skrattar och har rolig.

Idag har felixhunden också försett sig med pepparkakor, och det kommer nu upp lite här och där på inte så väl valda platser. Så idag städar vi lite mer än vanligt.

Turkost, eller grönt...

Jag fick inte med så många på utflykt idag, så Johan och jag åkte till Dorking. Där fanns Annie Sloan målarfärg, så nu ska här målas möbler. Imorgon går alla ut även om det regnar. 

Och långt ute i skogen längst en slingrig väg låg en pub. Ingen skylt visade vägen. Bara dom som fått veta av någon visste att den fanns. Dit åker vi en dag. Om vi hittar.

Det blir lite mer turkosgrönt hemma hos oss nu. Om jag bara kan bestämma mig för vilken nyans.

Ordningen är återställd. Vi började årets första dag med en liten kräksjuka, men den insjuknade har nu tillfrisknat på kvällskvisten.
Hundarna är upphämtade från pensionatet, och hade klarat sig. Man får ju inte mycket till feedback från hundarna direkt, bortsett från att dom var väldigt glada att se oss. Det skulle kunna betyda att dom vantrivts.
Då valde jag ändå det jag tyckte var mest behagligt. Ett riktigt rum med golvvärme, och egen trädgård dom kunde gå ut i när dom ville. Det andra alternativet är en box på 1,5x1,5m med tillhörande 'betonggång'. Om det finns någon värme i den byggnaden vet jag inte vart den tar vägen för rastgången är utomhus. Så ser det ut på dom flesta hundpensionat. Ingen hund går någon promenad.
Imorgon ser alla fram mot en utflykt. Resmål ännu inte bestämt. Och än så länge är det visst bara jag som vet att vi ska väg. Men när dom andra får veta... Då blir dom så glada, så glada!

Snö!

Tydliga tecken på att vi varit i England ett tag:

'Var är alla bilar', undrar någon av barnen när vi kör från Arlanda och genom Stockholm.

'Har drottningen varit här', undrar någon. Vi förklarar att hon bor i Stockholm. 'Jamen vår drottning...'

'Kan man dricka vattnet i kranen?'

Pant är ju ett jättebra system!

Man kan sladda omkring på golven i svenska hus. Ingen heltäckningsmatta.

Vi går på flygvapenmuseet i Linköpning. Vi tappar konstant bort våra barn. Alla barn ser ut som våra!

På julbordet fanns allt man kunde tänka sig. I år kompletterat med Prinsesstårta.