Huset vi bodde i. Med onödigt mycket städande. På varmaste dagen förbjöd jag vår städhjälp att stryka våra sängkläder. Jag fick ta sängkläderna ifrån henne och tala om att dom blev naturligt släta väl på sängen. Efter ett litet tag.
Mina ben är tillbaka. Dom ser nu ut som dom gjorde innan jul. Jag var lite orolig att jag gått upp så mycket i vikt att mina vrister hade blivit ett med vaderna. Allt flöt liksom ihop. En enda tjock stock. Men så var det alltså inte. Efter den långa flygningen hade benen svullnat. Konstigt. Det har inte hänt förut. Kanske för att jag blir 40 snart? Det spelade ingen roll hur mycket jag roterade och böjde på fötterna. Dom blev ändå konstiga. Ett tag satt jag faktiskt med fötterna upp i luften, i huvudhöjd. Det går ganska utmärkt när man är otränad men överrörlig. Det finns säkert fler än jag som kan det, men jag kan märka att rörligheten har sina fördelar. Det tyckte förmodligen inte personen framför mig i sin stol. Han hade nog helst sett att jag höll mina fötter för mig själv och på golvet.
Den här utsikten från sovrumsfönstret kommer jag att sakna.
Vissa trivs bäst i vatten. Vissa helst i varmt.
Skönt att vakna på morgonen och veta att man inte behöver skynda sig att ta på kläder för att slippa frysa. Här sitter Oliver, Ina och Leon och äter frukost i vårt luftiga hus till låns. Kände mig ändå glad att komma hem till mitt trånga hem där man får gå på snedden halva tiden för att komma igenom och förbi.
Nästa gång vi flyger, så väljer vi också Emirates. Åh, så härligt med bra service. Och trevlig personal. Men kanske var dom lite onödigt vackra. Jag kände att dom inte skulle komma för nära, för att jag inte skulle känna mig ännu fulare med mina stockiga vrister i luften och hörlurar på huvudet. Man är inte skitsnygg på femte timmen i luften om man sitter i en stol, inklämd mellan två barn. I det här fallet två pojkar. Båda kräktes men med lite mellanrum tack och lov. Men skitsnygg är man inte efter en sådan resa. Oavsett service.
