Känner mig som Jamie Oliver, eller möjligtvis Nigella Lawson.
Vid fyratiden öppnade jag ett paket kött. Frigående glad gris. Innan han kom ner i paketet. Under tiden som köttet fick rumstemperatur, tittade jag i skafferi och kylskåp för att se vad jag kunde ha för smaksättare till steken. En halv deciliter bitter marmelad längst ner i en burk blandades med ingefära, soya, salt och peppar. Det blir lagom juligt.
Hade jag kommit ihåg att anmäla barnen till skolans jullunch så hade jag inte behövt skicka med julmat imorgon. Eller behövt och behövt. Dom skulle också kunna äta Marmite Sandwiches, men jag tyckte det var synd så jag slänger ihop en liten jultallrik.
Köttet täckt i aluminiumfolie går alltså in i ugnen vid fyratiden på lägsta värme. Sen glömde jag bort det och kom inte ihåg köttet förrän jag satt klockan 19 på Ina och Leons skola för att titta på barnens julmusical. Den skulle vara färdig kl 20.15. Så jag satt där och hoppades att det inte skulle bli lite för länge i ugnen.
Det blev det så klart inte. Jag kommer hem från musical. Går direkt till ugnen, och tar ut köttet som är perfekt! Jag breder mig en skiva bröd, skär några rejäla skivor kött, med lika rejäla skivor tomat och känner mig så jädra nöjd. Precis så som Nigella ser ur när hon öppnar kylen mitt i natten.
Ingen bild varken på mig eller mackan. Där går gränsen för vad jag orkar.