Artighet

"Sitt ner när ni äter" säger jag till barnen, och tar själv ett bett i min smörgås innan jag tar min kopp kaffe från bänken i andra sidan av köket, och går till bordet. Det är inte lätt att göra allt rätt!

Det låter som om vårt kök är jättestort. Det är det inte. Men tillräckligt för att man måste resa sig från det lilla matbordet och släpa sig över till bänken där kaffemaskinen står.
Jag funderar just nu (igen) på hur och var vi vill bo. Här är fint, men vägen utanför är ett bekymmer och huset är inte vårt. Vad kan man tänka sig dra in på? Trädgård. Marken är dyrare än någon annanstans på jordklotet. Inte helt sant, men nästan. Jo, jag kan faktiskt tänka mig att ha en mindre trädgård för att få ett eget nytt hus. Bara en liten hake. Vi har inte dom 6-7 miljoner kronor som radhuset med den lilla täppan kostar... Så. Nog gnällt om den saken.

Jag måste förstå och tänka brittiskt. Jag är nog för svensk för att bli artig och undergiven. I skolan lär man barnen att vara artiga och inte "talk back". Man ska inte säga emot en lärare. Det är "rude"! Oj så fel vi gjort med våra barn. Vi har ju lärt dem argumentera för sin sak, och det dom tror på. Glöm det nu. Nu ska man lära sig artighet, eller vad man nu ska kalla det. 

Vi får försöka kalla det att vara smidig. Lära sig att le, och se ut som om man tycker det är bra. Det är svårt att lära barnen det när jag själv tycker det är svårt. Sen behöver jag ju inte alltid säga vad jag tycker i tid och otid. 

På skolan blev jag först inte insläppt för att se Ina utöva Judo. På kontoret som man först måste passera, hade dom inte tid, eftersom något barn hade kräkt någonstans i skolbyggnaden, och då kunde jag inte släppas in. Fullt förståligt... För jag måste följas av en personal ner till gympahallen. Inte för att jag inte hittar dom tio meterna till vänster, utan för att man inte kan ha folk springandes i korridorerna hur som helst.

Det måste vara jättejobbigt att vara så rädd för allt och alla. Och inte är det konsekvent heller. För rätt som det är har man föräldramöte, eller visningsdag. Och då kommer det ju hur många galningar som helst.

Men när jag har rört upp mig hela eftermiddagen över min förödmjukande upplevelse att inte bli insläppt, så svarade jag artigt till en mamma som frågade r u all right? - Yes, fine thank you! Hoppsan. Duktigt!

Hundvakt hittad.

Passning till hundarna hittad! Och inte blir det billigt heller!
Dom ska bo hos en liten familj på landet. Som sällskap får dom människor, en Pointer och en Russell. Det blir bra. Jag åker och presenterar oss i nästa vecka. Hemma-hos-boarding verkar vanligt här. Jag gissar att det är fler än jag som har problem med att hundarna inte kommer utanför sin bur med betonggolv mer än en gång om dagen, när dom är på vanligt hundpensionat.

Ibland undrar jag var vägskatten placeras. Vägarna är så skumpiga att jag varannan dag inte har fungerande blinkers bara för att själva glödlampan skakats ut ur sitt fäste. Men det gör mig glad att folk i sina bilar ideligen tackar när man väntar för att släppa förbi dem. Dom tackar även om det är lag på att stanna. Ehhh.

Avlusning

Den här veckan har jag avlusat hus, bil och hundar. Tvättat och gjort rent. Och så tvättat lite mer. Det värsta med giftet som man sprayar huset med, är att det inte bara tar död på lus, utan alla smådjur. Så det låg gråsuggor och spindlar lite här och var. Dom ville jag inte ha ihjäl, men det gick inte att välja. Även en blåmes strök med, men inte på grund av giftet utan på grund av Heather the jakthund. Den stackars blåmesen hade väl ramlat ner i skorstenen och kände väl en viss lycka när den kom ut i andra änden, bara för att hamna i gapet på en Greyhound som stod redo vid den öppna spisen.

Leon somnade på golvet klockan sju på kvällen, vaknade en timme senare och klagade över att någonting var jättevarmt. Det var han själv. Han hade 40° feber. En olycklig. Och en jättelycklig - Oliver. Han hade tappat sin första tand och kom nerspringande från övervåningen. Svårt att svänga mellan olika sinnesstämningar i samma sekund.

Solen skiner och det är höst. Det känns bekant. Förbereder för vår house swap i jul. Det är visseligen några veckor kvar, men man vill ju gärna lämna hemmet så att man inte ska behöva skämmas. Och så ska jag hitta passning till hundarna. Dom ska verkligen inte följa med! 

Många bollar i luften

Just nu är det inte mycket som går min väg. Den dåliga karman från hemresan från Sverige sitter i. Diamantbollen ska delas ut på måndag. Det är alltid lite nervöst dagarna det ska graveras eftersom det alltid är knappt med tid från det att man vet vem som ska få priset, tills dess att det delas ut. 

Den här gången strulade det. Det var pressad stämning i rummet (bland mig och hundarna) när filmen skulle sättas på för sandblästring. Pressat. Nervöst. Lite darriga händer. Det får inte bli fel. Då är det kört. Men då! En liten knackning på dörren. Precis vad jag behöver. Jehovas vittnen. Det kanske var ett tecken så här i efterhand. Nästa gång ber jag dem komma in, sätter på lite te, så kan vi gå igenom Bibeln. 

Nu är glaset på väg till Sverige.

Och så är lopporna tillbaka.