Vid Vätterns tant

...och vart man än går så finns det en liten sjö som man måste bada i... Inte för att jag badade så värstans mycket, men det gjorde barn och hundar. Jo, jag badade en gång. Eller så räknas det som en halv gång. För jag blev bara blöt till hälften. Om man inte räknar den gång som jag slant och därför blev blöt till hälften, men då med kläder på. Så en halv gång plus en halv gång. Det blir en hel gång. Jag gillar idén med bad i sjö. Men jag vill helst bada så att jag blir röd. Och det blir man inte i Vättern.

Man kan lätt få Sverigelängtan när man är i Sverige på sommaren och allt är fint och ohalt. Kommer man på besök i Februari åker man gladeligen hem till England utan problem. Men den här gången var det extrabra. Det blir så tydligt hur fritt alla rör sig och hur ofarligt det känns att låta barnen själva gå till konditoriet och handla fikabröd. Kanske hade dom gjort det här om det fanns en trottoar bredare än 20 cm att gå på. Och kanske hade dom gjort det om det faktiskt fanns ett konditori på mindre än 5 kilometers avstånd... Men i vilket fall som helst så lämnar man inte barn under 11 utan uppsyn - That's very much frowned upon! Folk blir nog helt skrynkliga i ansiktet i vår närvaro.

Fast jag kommer inte mer än hem till mitt hus i England och in på banken där jag diskuterade framtidens språk - Mandarin. Till Kina skulle man kunna flytta! Undra om det skulle vara lönt att försöka få med hundarna? Nä, då får dom stanna kvar.

Hem till gården

Vi kör mot Esbjerg och färgan till England. Mitt hjärta bultar så förbipasserande kan höra. Sist vi var här släppte dom inte ombord oss eftersom hundarna varit hos veterinären för sent.. Enligt dfds.

Jag ville ropa 'HURRA, dom släppte in oss', men tänkte att det kunde vara anledning nog att kasta av oss. Så jag sa ingenting. Med darriga händer på ratten körde jag fram till bilkön där husdjur skulle stå.

Finns det någon mer där ute som flyttat familjen till England eller annat land? Med er skulle jag gärna ha kontakt!

Socker, salt och kaffe

Man kommer långt på socker, salt och kaffe. Eller man kommer i alla fall ner till Amsterdam i bil från Guildford. Sedan är det tio timmars körning vidare till vännerna i Danmark, och fyra och en halv timma plus en liten båtresa på fyra timmar. Den hade inte behövt vara fyra timmar, utan skulle först ha varit två. Men för säkerhets skull (kvällen innan avresa) kollade Johan lite på Stenalines danska sajt, och där stod tydligt att just den båten inte tar djur. 

Det är något med oss och dom danska färjorna som inte helt kommer överens. Man hade tydligen glömt informera om djur på båten på uk-sajten. Danska kontoret hade stängt. Men som tur var kunde det hela ordnas genom England, och vi blev upgradade, fick en fin ombokbar biljett som egentligen var dyrare, och fick resa två timmar senare på vad som egentligen var en fullbokad färja. Så så fullbokad kan den inte ha varit. Och resan blev längre. Jag hade hellre åkt den kortare resan. Särskilt som det visade sig att Oliver skulle få feber, ont i halsen och senare börja kräkas. Vi satt i djuravdelnngen med ett sjukt barn, två friska barn, en Greyhound och en Pudel. Jag var livrädd att gråhunden skulle äta upp någon av dom andra passagerarna. Eller inte så mycket dem som deras små luddiga Chihuahuas som dom höll krampaktigt i famnen. Vi var omringade. Och det var trångt. 

Vi hade gått in på Östensons livs. Jag har helt klart blivit påverkad av mitt excuse-me-thankyouverymuch-I'm-very-sorry-land. Jag tittar på tjejen i kassan som expedierar en äldre dam. Hon drar varorna över scannern. Pip, pip,pip.
-Ett hundra nittioåtta, säger hon. Jag hörde kanske fel tänker jag. Så är det vår tur. Pip, pip, pip.... lite fler gånger.
-Trehundra tjugo fem, säger hon. -TACK!!!! Skriker jag tillbaka till henne.... eller, nä, det gör jag inte...

Artigt del2

Stod i mataffären idag. Kommer på mig själv med att gilla England. Köade till självutcheckning. Det är 6 stationer och en kö. Man behöver inte vara orolig för att någon går före och skapar en ny kö. För det gör man inte här. Man väntar på sin tur. Man har ögonkontakt. Ler. Det är det jag gillar.

Och så gillar jag fortfarande slingriga vägar. 

Grannar

'A pinch and a punch - It's the first day of the month' 

(fast nu har det gått en dag)

Endel barn äter det mesta av maten som tillagas här hemma. Endel nästan inget. Idag har vi Pulled Pork. Då äter alla. Nån gång då och då lagar jag mat som alla äter.

Vi trivs med området vi bor i. Jag tror att vår ena nya grannfru hade det bättre innan. Innan vi flyttade in med två vuxna, tre barn och två hundar. Frun är i den äldre åldern och gör gärna Tai Chi i sin trädgård. Vi kan hälsa över staketet på sidan, mellan våra hus. Så vi ses mest när jag ordnar med sopsorteringen. Vi hör aldrig henne. Hon hör förmodligen oss hela tiden. Jag har inte helt bestämt mig för om jag ska hälsa när hon Tai-Chiar. Hon hälsar i alla fall inte tillbaks. Men det känns konstigt att inte hälsa. Kanske borde jag sluta...