Skrivet kommer inte riktigt ut. Det sitter fast bakom svenskan.
Det har gått tre år sedan jag satt i Skumparp utanför Malmö. Midsommar i trädgården med dom fina grannarna. Kanske hade vi sålt huset. Kanske inte. Kanske hade husköpet gått tillbaka första eller andra gången. Varför det hände lägger jag inte för mycket tankar omkring. En sak har jag visst lärt mig.  Att vara positiv. Jag var nog så positiv jag kunde då där jag satt med barnen huset och hönsen i mitt osålda hus, och Johan i England. Eller så var det sålt, trodde jag och vi skulle då bott i ett tomt hus i England sedan 1 Maj, eftersom han behövde börja på sitt jobb. Där satt han med en Ikeafåtölj, sin dator och åt något som påminde om svensk midsommarmat. Vi skålade över skype.

Det händer väldigt många saker på tre år. Det är nog nu först vi landat. Nu känns det som hemma . Så mycket det nu bara kan det. Det hjälpte nog att vi köpte huset. Och när nu det är gjort så känns det inte så angeläget att tänka på att flytta till Sverige igen. Jaha. Då känns det lite sorgligt. Men så är det - man kan inte få allt. Vi blir fortfarande spralliga när vi kör ut (och nu gör vi faktiskt det i ny bil) på landsbygden, förbi alla (mock-) tudorhus, med överfulla blomsterrabatter längst slingriga vägar som ibland är så smala att en av bilarna får köra upp på slänten och hoppas inte bilen välter.

Den är underbar - vår nya bil. Sista månaden i gamla bilen körde jag bara barnen till skolan. Mer än så tålde den inte. Tryckte man på gasen för hårt så lös lampor både här och där. Enormt stressande. Nu blev det en helt ny bil. Det har vi aldrig köpt förut.

Kanske har bilsäljare lika mycket kunder i Sverige.... men det här var ju helt ooootroligt. Vi sa att vi ville köpa en bil. Säljaren sa - I'll get back to you, och vid det här laget vet alla vad det betyder. Vi fick ringa och påminna honom. Kanske kunde han tala om hur mycket bilen kostade? Vi väntade. Han ringde till slut fredag kväll 18.30 och sa att han skulle försöka jobba när han var ledig för att hjälpa oss... Så jag fick hans privata mejladress och telefonnummer. Sen åkte han på svensexa visade det sig, och då finns det ingen som försöker få något jobb gjort. Vi ringde hans kollega på måndagen istället. Han sålde oss en bil. Han däremot var så juste att han lät sin kollega få provisionen.

Det konstiga är att man faktiskt vänjer sig vid att ingen någonsin hör av sig. Eller kanske har jag inte vant mig helt. När sedan säljare nummer 1 skrev alla papper med oss insåg han nog att han inte hade levererat toppservice så han föreslog själv att vi skulle ge honom högsta betyg när man från förstaget gjorde sin nöjd-kund-uppföljning. Annars skulle han nog inte få någon bonus. Det var så pinsamt att jag höll på att sjunka genom jorden.

När vi fortfarande blir glada för vår miljö, barnen trivs bra med sina skolor och när vinden inte viner runt fötterna inomhus i januari, ja då stannar vi ett tag till.