Camping i The New Forest

Alla var lika entusiastiska att komma iväg. En större bil hade hjälpt. Takboxen var full. Bilen var full. Antingen mindre eller färre hundar hade hjälpt. Man måste ha jättemånga saker med sig när man campar. Lika många som hemma. Annars blir det inte bekvämt.Vi hade inte lika många saker med oss. Vi hade det lite obekvämt. 

Det roliga med camping är att man skulle ha gått tillbaka och levt lite enklare. Ändå gör alla vad dom kan för att det ska vara lika bekvämt som hemma... 

... som vi,  som valde att skaffa campingsäng istället för att sova på luftmadrass. Den borde vi ha provat inne i tältet innan vi tog den med. Eller till och med köpte den. Campingsängen fick nämligen inte plats i vår tvåmannahytt. Snopet! Som tur är är barnen rätt små och vi stal deras tremannahytt. 

Först satte vi upp tälten i Holmsley i New Forest.

Man ska alltid ge sig själv en utmaning. Vi åkte 4 vuxna (varav en flög direkt från Kina ut till skogen), 6 barn och tre hundar. Visserligen i två bilar. Men nästa år höjer vi ribban. Då lägger vi till 3 kattungar. 

Han som kom direkt från Kina hamnade ute i skogen, stod där med armarna i sidorna och tittade på oss som kommit in i camping-mode, och måste ha undrat var spriten var, för han stannade inte mer än 10 minuter innan han åkte. Tillbaka med sig till tälten hade han vin, öl, gin&tonic och rosa Champagne. Så till hamburgarna som vi grillade på dom små gaslågorna drack vi rosa Champagne. Det passade fint!

Hästar, kor och grisar går fritt i The New Forest. Det var våra tält som var inhägnade. Och det var nog tur, för det hade varit för mycket utmaning för mig. Den här gången.

Efter fyra nätter satte vi upp tälten i Sandy Balls camping. Det skapade storta skratt hela vägen dit. Det kom till en punkt där man fick förbjuda barnen att säga vart vi skulle.

The Isle of Wight kunde man se från där vi gick. Vi gick på en smal gång som gick ut i havet och hade ett slott i slutändan. Själva promenaden var plågsamt lång för dom som höll i en Greyhound som i sin tur tyckte stenarna var obehagliga att gå på. Det gjorde nog ont på riktigt eftersom hennes tassar var skadade efter promenaden. Men det är inte lätt att avbryta efter 30 min. Ska man gå tillbaka? Eller är det kanske bara 30 minuter kvar? Det är inte en hund man lyfter upp på armen och bär iväg. Även om jag funderade på det alternativet med än en gång. Jag gick långsamt. Det var 1 tim kvar att gå efter halvtimman...

Äntligen framme!

Någon bild från den vackra sidan av slottet blev det inte. Vi var glada för att äntligt ha kommit fram, och ännu gladare för att dom sålde mjukglass. Tack och lov gick det små båtar in till land. Vi skrapade botten på våra fickor för att få ihop mynt till hemresan som kostade £13 per familj. Hunden och jag hade kunnat betala det dubbla för att slippa gå tillbaka.

Vi åker igen. Men nästa gång slår vi upp tälten i närheten av ett vatten där man får fiska. Det kunde man visserligen på det ena campingstället, men man fick inte ta med fisken till sitt läger.

-No, you must not kill the fish! informerades vi om. Stor besvikelse hos dem som tänkt bo och leva av naturen. 

Och allt räckte ganska lagom. Kaffet tog slut sista dagen, gasen tog slut när vi gjorde sista hamburgaren och även batteriet i bilen tog slut när vi laddat sista mobiltelefonen. Så vi kom inte hem riktigt när vi tänkt oss. Men nästan.