Hos frisören

Om man nu ändå är vaken 07.20 en söndagmorgon så kan man passa på att skriva lite. Jag har precis skjutsat våra trevliga gäster till tågstationen. Dom ska nu hem till Sverige. Så medan det fortfarande är tyst i huset kan man njuta.
Ännu en aktiv vecka som avslutades med ett restaurangbesök på Zizzis. Dit går vi inte mer. Vi har inte gått på länge eftersom dom har för sura ansikten, men vi glömde det och gick ändå dit. Vi fick ett bord där det blåste. Kanske var det ventilationen. Kanske dörren som stod öppen. Men det blåste och där ville vi inte sitta. Vi kunde få byta men eftersom dom var väldigt uppbokade så sa han "we will need the table back".

Ursäkta, men vad betyder det? Om vi är sju personer som kommer för att äta så vill vi ju ha ett bord där vi kan sitta... Ett nej hade funkat. Nej, tyvärr hade han inga lediga bord. Eller - Han hade ett bord som var ledigt fram till klockan... Men inte bara svara mig att we will need the table back, och sedan fortsätta med sin jätteviktiga syssla.

Vid det laget hade inte andra halvan av sällskapet kommit, för annars hade jag travat ut. Jag orkade inte. Efter en stund kom andra halvan av sällskapet. En av dem hade varit hos frisören under den korta stund jag inte varit med dom. Det hade blivit en mycket billig klippning eftersom friserandet skedde i det egna huset av kunden själv. Inga mellanhänder. Kunden var MYCKET nöjd.

Jag har nu ett vanligt barn och ett barn med ett stort blåmärke på näsan för att denne kastat upp en sten i luften i hopp om att klyva den. Nu blev det istället näsan som höll på att klyvas eftersom solen plötsligt bländat och man nu inte kunde se vart stenen tog vägen. Det kändes desto mer. Tydligen.
Och så har jag ett barn med skrapsår på benen och en mycket kort lugg. Vi var ett stiligt sällskap på restaurangen igår.

Näsan är betydligt mer blå än vad man ser på bilden.