Hemma igen efter att ha kört Johan till stationen. Fortfarande efter ett år tycker jag att det känns festligt att komma fram till stationen som så många ligger i skogen, och se män och kvinnor rusa fram i kostym och dress suits.

Jag lämnar inte alltid på stationen. Bara när vi har finbesök som lånar Johans bil. Se upp engelska landsbyggden "here we come in our cars and gummistövlars!"

Är det bara jag som lägger mig i sängen på kvällen och känner att det ska bli jobbigt att sova. För tyvärr är det nog så att mitt huvud är igång lika mycket på natten som på dagen. Där med inte sagt att det är varken bra eller nyttigt i huvudet. Men när jag vaknar på morgonen är jag helt slut av allt letande, flyttande och upptäckande. Så när klockan är morgon skulle jag behöva en sovning utan störning av drömmar.

Idag jobbar Johan hemma. Så vi flyr. Till Wisley. Inget dåligt ställe att fly till. Vi kommer lagom till lunch.  Det är alltid lagom för en liten munsbit när man kommer dit. Kanske är det för att utbudet är utmärkt?! Utmärkt och dyrt. I alla fall om man låter barnen äta annat än vita trekantsmackor. Det kan vi ju inte hålla på med. Så jag låter dem äta vanlig vuxenmat. Och då blir det dyrt.

Hur som helst är det smockfullt av lattemammor lite här o var på gräsplättarna. Jag känner att det ett gäng ungdomar jag är ute med. Den yngsta ungdomen är 6 år. Älsta ungdomen är sur och tvär och vill inte alls titta på skulpturer för utsmyckning, utan räknar på hur många skulpturer han skulle behöva tillverka och sälja för att få råd med den 3d-printer han önskar sig.

Väl hemma efter promenad och lunch, så bestämde jag mig för att klippa gräset. Det var ett tag sedan konstaterade Ida och Pelle som gästade residenset en knapp vecka. Jag tror även Liv som var här veckan innan tyckte det var dax.  Men si man kan inte klippa gräs när det regnar. Så det har fått vänta ett tag. Och det finns hundra anledningar till varför man inte har tid eller kan klippa.

En som gärna hade velat ha lite längd på gräset var Mr Jeremy-Fisher.

Nu verkar det som om vi har mullvad i trädgården... Måste man göra något? Eller...? Ta betalt. Hyra. Och nej, det är inte hundbajs även om det skulle vara möjligt.

Hos tandläkaren mfl.

Och precis när det såg ut som om det skulle komma en dag när vi inte skulle ha något att göra så bestämde jag mig för att det var dax för en liten utflykt till min Auntie Jane som bor en timma härifrån.

Fast först gick vi till tandläkaren med Ina. Tandläkaren skulle tala om för oss när den nya framtanden skulle komma fram. För att om den inte kommit fram under året som varit, så fick man kanske hjälpa den. När Ina var nästan fyra år och nyligen lärt sig cykla så ramlade hon och slog ut hela mjölktanden med rot och allt.

Där stod jag då en augustieftermiddag 2006, en halvtimma från huset mellan åkrarna med Oliver som var ett år och satt i sulky, Ina med utslagen framtand, och Leon som blivit illamående av att se allt blod. Han var vit i ansiktet och fick lägga sig ner. Det var ett sådant tillfälle när jag andades in genom näsan och ut genom munnen.

En bondeängel hörde Inas skrik och kom rusande ut från en lada som vi lyckligtvis hamnat utanför. Annars är det baske mig glest mellan gårdarna på Östgötaslätten. Han fick skjutsa hela ekipaget ner till Brunnsgården.

Idag var tandläkarnen inte så orolig över när framtanden skulle komma igenom, utan att hon helt verkar  sakna tänderna som är vid sidan om framtänderna. Så det blir en utflykt till London och specialisten för att bestämma vad man ska göra åt det.

Eftersom jag uppenbarligen inte tycker att vi är tillräckligt många redan, åkte jag till Sun Valley och hämtade upp en extra hund. Basil. Och så gick vi vår promenad hos Auntie J.

Vi avslutar kvällen med ett litet vimpelprojekt!

Hos frisören

Om man nu ändå är vaken 07.20 en söndagmorgon så kan man passa på att skriva lite. Jag har precis skjutsat våra trevliga gäster till tågstationen. Dom ska nu hem till Sverige. Så medan det fortfarande är tyst i huset kan man njuta.
Ännu en aktiv vecka som avslutades med ett restaurangbesök på Zizzis. Dit går vi inte mer. Vi har inte gått på länge eftersom dom har för sura ansikten, men vi glömde det och gick ändå dit. Vi fick ett bord där det blåste. Kanske var det ventilationen. Kanske dörren som stod öppen. Men det blåste och där ville vi inte sitta. Vi kunde få byta men eftersom dom var väldigt uppbokade så sa han "we will need the table back".

Ursäkta, men vad betyder det? Om vi är sju personer som kommer för att äta så vill vi ju ha ett bord där vi kan sitta... Ett nej hade funkat. Nej, tyvärr hade han inga lediga bord. Eller - Han hade ett bord som var ledigt fram till klockan... Men inte bara svara mig att we will need the table back, och sedan fortsätta med sin jätteviktiga syssla.

Vid det laget hade inte andra halvan av sällskapet kommit, för annars hade jag travat ut. Jag orkade inte. Efter en stund kom andra halvan av sällskapet. En av dem hade varit hos frisören under den korta stund jag inte varit med dom. Det hade blivit en mycket billig klippning eftersom friserandet skedde i det egna huset av kunden själv. Inga mellanhänder. Kunden var MYCKET nöjd.

Jag har nu ett vanligt barn och ett barn med ett stort blåmärke på näsan för att denne kastat upp en sten i luften i hopp om att klyva den. Nu blev det istället näsan som höll på att klyvas eftersom solen plötsligt bländat och man nu inte kunde se vart stenen tog vägen. Det kändes desto mer. Tydligen.
Och så har jag ett barn med skrapsår på benen och en mycket kort lugg. Vi var ett stiligt sällskap på restaurangen igår.

Näsan är betydligt mer blå än vad man ser på bilden. 

Kvällens underhållning.

Aktiv dag, med hundfotografering av hemlösa hundar, besök i stan och vattning hos vännernas trädgård. Vi gick till bästa puben för att äta kvällsmat. Underbar innergård med teglad mur runt och blommor i överflöd. Bästa maten, miljö och service. Våra bordsgrannar drack champagne till sin Sunday roast. Passar det? Kanske. Två stylade män i tajta t-shirts och solbrillor. En hel del hårmojs i håret. Våra motsatser. Vi har tre flängiga ungar med ritpapper och hundra pennor, och två hundar varav den ena lutar sitt huvud på matbordet och doftar på pomfritten.

När vi lämnar vårt bord efter att ha betalat så går vi till vår bil. Det tar minst fem minuter innan alla är inne och fastspända. Under tiden kan man sitta och titta på andra gäster som också går till sina bilar. Pubens parkeringsplats är fylld av fina bilar. Strax efter oss kommer ett äldre par och går mot sin Rolls Roys. Han är stilig i ljusblå skjorta och snygg beige byxa. Hon ser för den delen inte så pjåkig ut hon heller.  Men dom passade perfekt till bilen.

Efter dem kommer männen som suttit brevid oss. En gissningslek börjar till vilken bil som är deras. Jag gissar på Jaguaren, någon annan på Land Rovern. Dom stannar framför Land Rovern för att skiljas åt och kramar om varandra och den ena ger den andra en kyss på nacken.

-Urk ropar någon från baksätet. Dom pussas på nacken!
-Va? Sa, vi. Det går väl bra.
-Jamen på nacken där man kan ha fästingar och annat!

Jag tror vi nöjer oss med att gissa folk och bil på parkeringen på Onslow Arms nästa gång. Vi kan ha mackor med.

Lev i nuet del två.

Den ena dagen smockfullare än den andra. Det är inte för att jag självmant åker en timma och en kvart ner till kusten två dagar i rad. Eller det är väl precis vad det är. Ingen tvingar mig att åka två dagar i rad. Jag väljer själv att träffa mina kusiner och alla barn. Dessutom har vi fått en ny bäbis i kusinskaran och då måste den tittas på.

Så hundar, ungar och matsäck in i bilen igen. Till sist kom vi iväg. Mina bankkort och körkort hade Johan råkat få med sig till London, så dom letade vi efter i onödan. Vi åkte utan. Den här gången med en kräkolycka i bilen tio minuter innan vi var framme. -Mamma, jag behö...... Härligt, härligt. Lev i nuet.

En gammelmormor, två kusiner, fyra nästkusiner och nio småpluttar ålder 0-10 år åt en picnic inomhus innan kaoset tog fart på allvar. Vi gick till havet. Gammelmormor gjorde ett smart drag att stanna hemma.

Men går man bara ner till havet så ordnar sig allt. 

Arundel

Det börjar bli dax för ett inlägg. Ett blogginlägg. Inga andra. Ännu.

Idag hade Johan en semesterdag!!! En semesterdag!!! Vi far till kusten och Arundel. Arundel Castle är fiiint! Eller det ser fint ut från utsidan. Hundar och ungar i bilen på tidig förmiddag. Så som jag minns slottsgräset, en gång för många år sedan (Innan barnen) så kunde man strosa på gräset. Jag kan räkna ut att hundar inte kommer in på slottet. Men nog trodde jag att dom fick gå på gräset. Det fick dom inte.

Efter att ha kört dryga timman till Arundel sitter jag på gräsmattan utanför slottsgrindarna och smuttar på min kaffe-ta-med och läser om Sydafrika istället. Resten av gänget gick in. Kaffet gick däremot att beställa inne på kaffeet, med hundar. Så hundar, kaffe och muffins går bra. Hundar går också bra att ta med in på puben, och även i restaurangdelen där vi åt fish & chips. Hundar och restaurang går alltså också bra.

Härom dan pratade vi om att leva i nuet. Så jag gör det. Jag planerar vart vi ska sen. I jul, i Sydafrika. Så att jag kan leva i nuet då. Vi ska vi varje fall besöka elefanter.

Jag måste bara säga att sjalen inte är tänkt som en snyggdetalj runt magen. Ej heller är jag gravid. Men det blev för varmt och den måste ju vara någonstans. Jag går numera sällan ut utan min sjal. Jag vill inte bli kall om nacken. Ett ålderstecken!!! Gamla människor vill inte få drag på nacken!

Vi gick alla vidare. Till lilla sjön som ligger strax intill. Där gick vi alltid när jag var liten. Liten skogspromenad runt liten sjö. En stor skylt hängde vid entrén. "No Dogs". Nä, nu fick det vara nog! Vi gick in ändå. Ingen såg oss. Eller det gjorde nån kanske, men ingen sa något. Leva i nuet. Vi började stroset runt sjön med en glass i handen. Det funkade fint tills någon blev så pass nödig att jag och någon fick jogga resten av promenaden så att vi kom tillbaka till den lilla kiosken där kafé och toalett finns. Väl framme med hög puls så var toaletten stängd. Lev i nuet, lev i nuet.